Den 10 juni 2005 fick jag möjligheten att tala inför avgångsklasserna på Rudbeckianska gymnasiet i Västerås. Nedan följer mitt tal.
"Studenter!
Nu sitter ni här i era så hårt förvärvade vita mössor. Några av er trötta från de senaste avslutningsveckornas intensiva tid, några av er lite ledsna sista dagen med klasskompisarna; alla oerhört glada. Jag vet hur det känns, det var sju år sedan jag själv satt här i Ljushallen som student på Rudbeck.
När jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att tala till er idag blev jag först och främst oerhört glad, då Rudbeck ligger mig varmt om hjärtat och jag har många fina minnen härifrån. Det är också ett fantastiskt tillfälle att utifrån mina egna erfarenheter och upplevelser ge några vägledande ord inför det som nu väntar er. Det är även en möjlighet för mig att påverka er syn på vägvalen ni av olika anledningar måste göra i framtiden.
Jag valde att läsa vidare efter gymnasiet och sökte därför till juristprogrammet i Uppsala. Jag stod dock först som 325:e reserv och hade inte direkt räknat med att komma in. Men som så många gånger i livet händer det saker som man inte har tänkt sig. Två dagar innan kursen startade fick jag beskedet att jag blivit antagen. När jag sedan skrev min examensuppsats i folkrätt hade jag en professor från Wales som hjälpte mig att söka en tjänst vid FN:s internationella krigsförbrytartribunal i Haag, som dömer över krigsbrotten begångna under krigen i det forna Jugoslavien. Efter lång tid, jag hade nästan glömt bort min ansökan till tribunalen, kom det ett antagningsbrev. Jag blev förstås oerhört glad.
Vid tribunalen arbetade människor från över 80 olika länder. Jag jobbade som juridisk assistent för en domare från Japan, delade rum med en Kines och en Australiensare, hade möten varje dag med människor från Rwanda, Tjeckien, Kanada, Portugal, Malta, Norge och naturligtvis det forna Jugoslavien. Alla hade djupa akademiska kunskaper i mycket komplicerade juridiska ämnesområden och fina examina. Men något som var mycket viktigare än alla fina examina och en förutsättning för att allt arbete vid tribunalen skulle fungera väl, var att var och en hade personliga egenskaper färgade av just deras unika erfarenheter i livet och använde sig av dessa i umgänget med sina kollegor. Dessa personligheterna var det som höll ihop arbetet vid tribunalen.
Jag arbetar idag med att förhandla kontrakt med företag från hela världen. Jag märker samma sak där, nämligen att det oftast inte är den tekniska fackkunskapen som är nyckeln till en framgångsrik förhandling, utan att bemöta människor med respekt och öppenhet.
Vår generation lever i en värld som skiljer sig vida från den våra föräldrar växte upp i. Bara för att gymnasietiden nu är vid vägens ände innebär det inte att lärandet tar slut, men däremot handlar det om ett annat slags lärande. Kunskap ute i den riktiga världen mäts inte längre bara med MVG, VG eller G. Att lära sig derivata eller om Slaget vid Brömsebro är en, om än viktig, sak; att lära sig för livet en annan. Numera värderas allt mer även de erfarenheter vi bär på och de personliga egenskaper vi har, något som blev mycket tydligt för mig på tribunalen i Haag.
Några av er kommer att välja att gå vidare till högskola och bygga vidare på era akademiska kunskaper. Några kommer att gå direkt ut i arbetslivet med yrkeskunskaper i bagaget. Ytterligare några kommer att själva bygga på era erfarenheter genom resor och upplevelser, kanske redan nu i sommar. Som ni märker är det nu ni i allt större utsträckning bestämmer själva över era liv.
Så kom ihåg att det är inte det enskilda betyget ni fick i en enskild kurs som kommer att följa er, utan den ständiga påbyggnaden av kunskap som sker genom hela livet. Vad ni än tar er för är mitt råd att möta dagen med tillförsikt, öppenhet och nyfikenhet.
Studenter, jag vill gratulera er på denna studenters lyckliga dag och önska er all lycka i framtiden! HURRA!"
