Folkrätten och dess tolerans för statsöverhuvudens övergrepp på den egna befolkningen inom landets gränser är på väg att luckras upp. I Haag ställs krigsförbrytare och folkmördare till svars för sina handlingar, utan att kunna gömma sig bakom sina ämbeten.
________
Straffrihetens tidsålder – eller ”the age of impunity” på engelska – närmar sig sitt slut. Begreppet hänför sig till att krigsförbrytare alltför ofta slipper ställas inför skranket och sona sina brott. Slutet på denna tidsålder påbörjades för över femtio år sedan. Vid rättegångarna i Nürnberg 1946 fanns det stora förhoppningar att flera andra ansvariga för allvarliga humanitära brott skulle dras inför rätta. Förhoppningarna fanns där för massmorden i Lenins och Stalins Sovjetunion, Maos Kina, Idi Amins Uganda, Pol Pots Kambodja, och El Salvador. När Irak invaderade Kuwait i Gulfkriget 1990 återuppväcktes förhoppningarna av inga mindre än Margaret Thatcher och George Bush Sr. Tanken var att föra Iraks ledare inför en internationell domstol för påstådda krigsförbrytelser. Det blev dock ingen domstol för att pröva Saddam Hussein och de andra den gången. Frågan om en internationell domstol lades då istället på FN:s bord.
Nästa gång frågan fick förnyad aktualitet var då nyheter började komma om massmord och fördrivning av lokal-befolkningen i inbördeskriget i Jugoslavien, främst i Bosnien. Frågan lyftes vid Londonkonferensen för före detta Jugoslavien i december 1992. Efter en tid av febril aktivitet anmäldes flera utkast till förslag för en internationell tribunal till FN:s generalsekreterare. I Säkerhetsrådets resolution 808 beslutades att en internationell tribunal skulle inrättas. Genom resolution 827 den 25 maj 1993 antogs domstolens stadga och därmed inrättades Internationella brott-målstribunalen för före detta Jugoslavien.
Vittnen gör det verkligt
Mödrar, fäder, före detta statsöverhuvuden, generaler, lorder, ministrar och diplomater har alla passerat revy inför rättegångssalarna i Haag, antingen som vittnen eller åtalade. Mest uppmärksammade blir naturligtvis ”the big fish”, som Slobodan Milosevic. Dessa befann sig på toppen av en struktur, och behövde aldrig eller sällan själva delta fysiskt i brotten. Trots dessa fåtöljförbrytare och deras övergripande ansvar för det som hände, luckras sambandet mellan deras handlingar och de utförda brotten alltför lätt upp. Men raskt rycks man tillbaka till verkligheten när ett av offren sätter sig i vittnesbåset för att berätta sin historia.
Fråga: Okej, du höll på att beskriva vad som hände medan du stod uppradad där med dina kompisar.
Svar: Ja. Sedan kom ett eldutbrott från min högra sida. Folk ramlade till vänster så här. Jag blev omkullkastad av andra personer. Min högra arm var kvar på mitt bröst, och sedan slutade skjutningen. Sedan kom en person fram och sköt varje person för sig.
Krig på flera fronter
Kriget i Jugoslavien började när delrepublikerna Slovenien och Kroatien förklarade sig självständiga 1991. Slovenien undgick kriget med bara några sporadiska sammandrabbningar mellan den jugoslaviska armén JNA och slovener. Kroatien kastades dock in i brinnande krig, inte minst tack vare de nationalistiska strömningar som piskats upp av Franjo Tudjmans parti HDZ. Tudjman införde en ny flagga med det gamla schackmönstret som även de kroatiska fascisterna använde under andra världskriget, då tusentals serber blev mördade av den naziststödda regimen.
Kroatserber i östra delen av Kroatien körde ut stora delar av den kroatiska befolkningen. När kriget avtog i Kroatien spillde det över gränsen ner i Bosnien- Herzegovina, med trupper från både Serbien och Kroatien som deltagare. 1992 valdes nationalisten Franjo Tudjman till Kroatiens president, och 1995 lyckades hans trupper återta stora delar av landet och körde, med tidvis mycket brutala metoder, ut kroatserberna till Serbien och Bosnien.
Bosnien-Herzegovina drabbades 1991 av det serbiska partiet SDS cyniska kampanj att skapa separata och autonoma serbiska enklaver i många av kommunerna i framförallt norra Bosnien, den så kallade Krajinaregionen. Kampanjen innebar massbortförsel av icke-serbiska invånare i dessa kommuner, och många av krigets värsta brott begicks i dessa kampanjer för att få ”etniskt rena” områden.
Immunitet biter inte här
Tribunalen i Haag har rätt att åtala alla grova brott mot den internationella humanitära rätten som begåtts på forna Jugoslaviens område sedan 1991. Det innebär att dess möjlighet att åtala fortfarande gäller om brott skulle begås idag, ett faktum som Slobodan Milosevic blev uppenbart varse om. Han hade varit under utredning av åklagaren i Haag under flera år, men det var först under kriget i Kosovo 1999 som åklagaren såg sin chans att ta honom. Milosevic åtalades i maj samma år för brutala brott mot lokalbefolkningen utförda av serbiska trupper, brott som bara kunde få ett slut genom ingripande från Nato.
På det för Jugoslavien så ödesdigra datumet 28 juni, samma dag som skotten ljöd i Sarajevo 1914, utlämnades Milosevic 2001 till tribunalen i Haag och paraderades i fånguniform till sitt nya hem i tribunalens fängelseenhet. Som första före detta statsöverhuvud står han nu inför rätta, åtalad för brott begångna i tre krig, bland annat brott mot mänskligheten, brott mot krigsreglerna och folkmord, det mest allvarliga av alla brott, även känt som ”the crime of all crimes”. Tribunalens stadga ger tydligt besked att parlamentarisk eller statschefsimmunitet inte har någon effekt inför tribunalen, till Milosevics stora besvikelse.
När Milosevic för första gången stod inför domarna, med sin arm nonchalant slängd över stolsryggen, lät det så här:
Milosevic: Jag anser denna tribunal vara en falsk tribunal och åtalet ett falskt åtal. Det är olagligt genom att inte ha tillsatts av FN:s Generalförsamling.
Domare May: Vill du ha åtalet uppläst eller inte?
Milosevic: Det är ditt problem.
Åtalade från alla läger
Ingen av de tre parterna i inbördeskriget har gått helt fria från åtal av tribunalen. Däremot dominerar serberna de åtalade. Av de toppansvariga är general Ratko Mladic, åtalad bland annat för delaktighet i massakern i Srebrenica, och Radovan Karadzic, toppolitiker för bosnien-serberna, fortfarande på fri fot. Men den tredje i denna bosnienserbiska trojka, Biljana Plavsic, har redan dömts till elva års fängelse för brott mot mänskligheten efter det att hon erkände sig skyldig 2002. Plavsic är den enda kvinna som åtalats av tribunalen. Hon har visat stor ånger och offentligt uppmanat andra åtalade att inlämna sig till tribunalen. Vid hennes rättegång vittnade bland andra Carl Bildt och Madeleine Albright för försvaret. Plavsic avtjänar för närvarande sitt straff vid Hinseberg kvinnofängelse efter avtal mellan tribunalen och Sverige.
Alija Izetbegovic, bosnienmuslimernas ledare, var under utredning av åklagaren i Haag fram till sin död i oktober 2003. Kanske det mest kända fallet med muslimer är Celebici koncentrationsläger, uppställt av bosnienmuslimerna i byn Konjic, där flera serber avrättades.
Flera kroater har åtalats och dömts. Även Franjo Tudjman var under utredning av åklagaren för krigsbrott fram till sin död 1999. Kroatien har dock haft en mycket ambivalent inställning till tribunalen. Tudjmans parti HDZ förlorade makten 2000, och den nya regeringen ville till slut samarbeta med tribunalen och överlämna de åtalade generalerna Ademi och Gotovina. Ademi har frivilligt överlämnat sig, men Gotovina är fortfarande på fri fot. Nyligen vägrade regeringen att utlämna general Bobetko. Hans eventuella utlämnande väckte stor vrede bland vanligt folk i Kroatien. Till slut löstes det hela genom att generalen avled av hälsoproblem i april 2003.
Den diplomatiska krisen med Bobetko är utmärkande för de problem som tribunalen ofta har med länderna i före detta Jugoslavien. Tribunalen har ingen egen möjlighet att gripa åtalade, utan måste förlita sig helt på andra länders samarbete i att gripa och föra de åtalade till Haag. Framförallt Serbien har konstant misslyckats med att gripa tribunalens nu mest eftersökta personer, Mladic och Karadzic. Efter mordet på premiärminister Zoran Djindjic våren 2003 har dock en större samarbetsvilja kunnat skönjas.
Slutet på straffrihetens tidsålder
Auktoritära stater som styr och begår övergrepp mot sina medborgare får allt svårare att försvara sig och det blir allt svårare för de ansvariga i sådana regimer att undgå rättvisan. Detta börjar bli klart för före detta president Charles Taylor av Liberia, åtalad av den nya internationella domstolen i Sierra Leone som skall pröva krigsbrott i området. Det kommer snart att bli klart för tidigare Khmer Rougemedlemmar i Kambodja, där det finns långt framskridna planer på en internationell domstol för att pröva massmorden på 70-talet, och det kommer säkerligen att bli klart för de ansvariga för massakern i Ituriprovinsen i Kongo- Kinshasa, som nyligen blev känt för omvärlden via blodiga tevebilder, vilket väntas vara det första åtalet för den helt nya, permanenta Internationella brottmålsdomstolen i Haag.
I och med inrättandet av tribunalen har världen fått möjlighet att i den internationella rättvisans förtecken pröva krigsförbrytare, att visa att ingen står över lagen och att alla har rätt till en rättvis prövning i enlighet med allmänna och internationellt erkända rättsprinciper. Med Carl Bildts ord är det så en rättsstat skall fungera, ”också mot dem som förtryckt, förträngt och föraktat alla dess principer”.
I rättegångssalarna i Haag visar folkrätten sitt mänskliga ansikte. Ansiktet av enskilda människor som utsatts för de värsta grymheter krig har att erbjuda, systematisk förföljelse, avrättning, våldtäkt, förstörelse och regelrätt folkmord. I Haags rättssalar kan inte generaler gömma sig bakom nationell suveränitet, statsöverhuvuden kan inte fegt försvara sig med immunitet och offer döljs inte bakom statsgränser. I Haags rättssalar syns slutet på straffrihetens tidsålder och början på upprättelse och fred för alla dem som fallit offer för maktfullkomliga ledare och hänsynslösa krig.
