Efterlysning av det internationella försvaret

Sveriges försvarsmakt har bestått av ett territorialförsvar ända sedan kalla kriget. När Berlinmuren föll innebar det naturligtvis förändringar även för det svenska försvaret. Man talade om nätverksbaserat försvar och en säkring av Sveriges säkerhet genom att bevara freden i övriga världen. Men trots många försvarsbeslut och inriktningar är fortfarande försvarsmaktens organisationen i många avseende anpassat efter en annan tids verklighet.

Den svenska neutralitetspolitiken som i förlängningen inneburit självförsörjning vad gäller materielanskaffning är en black om foten för försvarsmakten.

Den svenska neutralitetspolitiken som i förlängningen inneburit självförsörjning vad gäller materielanskaffning är en black om foten för försvarsmakten. Självförsörjningsårincipen har inneburit årtionden av egenutveckling av allt från stridsflyg till ubåtar och artilleri. Detta har givit mycket höga materielkostnader. Kan ett land på åtta-nio miljoner invånare egentligen motivera egenutveckling av ett stridsflyg? I sammanhanget kan nämnas att de enda andra länder som utvecklat egna stridsflyg är USA, Indien, Kina, Frankrike, Ryssland och Storbritannien.

Insikten att Sveriges säkerhet är beroende av säkerheten i världen bör ha förstärkts efter 2003 och hur exempelvis kriget i Irak ger känningar ända upp till Sverige. Därför är det så nedslående att se på det svenska försvarets internationella insatser. Visst pågår det utlandsinsatser med svenska soldater i allt ifrån Kosovo till Afghanistan. Men trots det är det en mycket liten del av försvarets personal som är involverade i utlandsuppdragen. Sverige har en utlandsstyrka på 1000 soldater, varav lite mer än 800 just nu är utlandsstationerade. Man kan göra en jämförelse med Finland, som har en utlandsstyrka som är dubbelt så stor, 2000 soldater. Det bör nämnas att Finlands försvarsmakt består av 9000 yrkes- och reservofficerare medan Sverige har mer än dubbelt så många, 21000. Och Finland har som bekant en mycket konkret erfarenhet av såväl kalla kriget som det nuvarande säkerhetspolitiska läget i exempelvis grannlandet Ryssland.

Det är synd att Sveriges försvarspolitik numera förvandlats till en budgetteknisk övning. Sverige behöver ett försvar som är med och säkrar fred i världens oroshärdar samtidigt som det är uppmärksamt på och anpassningsbart till förändringar i den säkerhetspolitiska situationen i närområdet. För att det ska fungera måste några mycket tydliga signaler skickas till Försvarsmakten om vad som förväntas och förutsättningar ges för att omdana en föråldrad organisation.