Mervärde i Europas luftrum

Sitter och läser ombordtidningen på ett av Europas flygbolag någonstans över Europa och fastnar för en artikel om minskning av utsläpp, passande tema idag då kimatkonferensen drar igång på andra sidan jordklotet i Mexiko.

Artikeln påpekar att få flyg kan ta en direkt rutt inom Europa på grund av hur upphackat det europeiska luftrummet är. Inte mindre än 47 olika flygledarområden (air traffic controll organisations, ATC) och över 650 olika flygsektorer finns i Europa! För hela USA finns en enda ATC. 

Detta leder till att en direkt rutt ofta inte kan tas mellan destinationer inom Europa eftersom dessa 47 ATC inte är koordinerade, vilket inte minst blev tydlligt under Eyafjatlajökutls utbrott i april när olila besked kom från olika länder.

Tydligen arbetar EU och övriga europeiska länder på att skapa en mer samordnad flygledning, en så kallad Single European Sky (SES). Mervärdet skulle vara inte bara bättre punktlighet och kortare flygtider utan framförallt minskade utsläpp.

Detta är ju ett perfekt exempel på ett område där det europeiska samarbetet och EU kan tillföra ett mervärde genom att ta fram en gemensam lösning.

Tuffa förhandlingar i Tripoli

Även om det varit val i både Egypten (med väntad seger för Hosni Mubarak) och Elfenbenskusten (kantat av oroväckande våldsamheter) denna söndag, skiftar dock fokus i morgon till Tripoli i Libyen där EU håller toppmöte med Afrika.

Högt på agendan, om än inte på den formella dagordningen, står förhandlingar om Economic Partnership Agreement, dvs handelsavtal mellan EU och de afrikanska länderna. Nu hotar afrikanska handelsministrar att hoppa av de tioåriga förhandlingarna eftersom EU inte lagt ett förslag som är tillräckligt flexibelt nog att ta hänsyn till afrikanska förhållhanden.

Men det handlar inte främst om att EU skulle ha fått något sorts protektionisktiskt ryck så här i bistra budgettider. Istället menar de afrikanska länderna att EU:s krav på att slopa uppåt 80 procent av handelstullarna till Afrika skulle ödelägga afrikanskt företagande.

Det är lite av upp-och-ner-vända världen när EU kräver slopade handelstullar och Afrika kräver att få behålla dem. Användadet av handelstullar för att stänga ute konkurrens från andra länder är å andra sidan inget nytt för Europa. 

Det vore synd om förhandlingarna gick i stå på grujd av detta. Båda sidor skulle må bra av mer handel över gränserna, som bevisligen lyft så många länder ur fattigdom inte minst i Afrika.

Byråkrati det verkliga hotet mot internationell rättvisa

Denna vecka inleddes äntligen rättegången mot Jean-Pierre Bemba vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag för hans krigsbrott i Centralafrikanska Republiken. Domstolen skulle vara den slutliga garanten för internationell rättvisa men har haft en trög start med endast en handfull pågående  åtal.

The Economist antyder i senaste numret att internationell rättvisa och alla de särskilda domstolar som inrättats för att pröva den har kostat mer än de smakat. Jag har sett från insidan hur en sådan domstol arbetar, och skulle nog kunna säga att de inte är höjden av effektivitet. Men det fråntar inte de framgångar man ändå haft i skipandet av internationell rättvisa.

Det är inte de internationella principerna om krigsbrott, folkmord och brott mot mänskliga rättigheter som det är fel på. Snarare är det tendensen för organisationer som FN att skapa byråkratiska vidunder vid inrättade domstolar. Det är snarare här som hotet ligger.

Det finns dem som menar att internationell rätt ska ta hänsyn till pågående politiska processer. Därför hävdar vissa att ICC:s åtal mot Sudans president Omar al-Bashir kraftigt störde fredsförhandlingarna om södra Sudan. Men då bortser man från symbolvärdet i att ingen är immun för åtal mot brott mot internationell humanitär rätt.

Ett rättssystem som inte är konsekvent tillämpat kommer i längden att fallera. Därför är det institutionerna som tillämpar rätten som bör reformeras och inte systemet i sig.

Öppna partifinanser - en rättstatsfråga

Lagreglering av öppenhet kring partifinanser är åter i debatten. Så här skrev jag ett år sen i samma fråga är det är lika aktuellt idag:

Schweiz och San Marino. Och Sverige. Av alla länder i Europa är det dessa tre som saknar en lagstiftning om öppen redovisning av ekonomiska bidrag till partier.

En av demokratins grundpelare, och en viktig princip i en rättsstat, är att det politiska systemet ska vara förenat med tillräcklig transparens för att undanröja misstankar om att våra förtroendevalda utövar otillbörlig hänsyn till något enskilt intresse i samhället. Trots det finns ingen reglering i Sverige om att partibidragsgivare ska redovisas. Företag och enskilda kan fritt fram skänka avsevärda belopp till vissa partier och vara trygga i förvissningen om att de förblir anonyma.

Företrädare för vissa partier hänvisar till valhemligheten som argument för hemlighållande av enskilda bidragsgivare. Men gåvor till partier är frivilliga, valhemligheten är till för att skydda den enskilde från otillbörliga påtryckningar inför att man ska lägga sin röst. För övrigt har en gräns för redovisning vid 20 000 kronor föreslagits av en statlig utredning (Allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters intäkter, SOU 2004:22).

Saknas en tvingande reglering riskeras inte bara allmänhetens förtroende, utan medför även en risk för korruption i samhället - en risk som inte ska underskattas (se bland annat bilaga 4 i SOU 2004:22, Andersson, Staffan, Partifinansiering – en riskzon för korruption). Sverige har idag en frivillig överenskommelse från 2000 mellan riksdagspartierna om redovisning av partiernas finansiering, men regleringen är tandlös, innehåller inga sanktioner och saknar kontrollinstans.

Sverige står mycket ensamt bland världens demokratier i sin avsaknad av tydliga lagregler om partifinansiering. Både Europarådet och Transparency International har kritiserat Sverige på denna punkt, nedslående för ett land som anser sig gå före i demokratifrågor. Europarådet sade bland annat följande om Sverige

The long standing tradition of self regulation in this area, does not seem convincing in its present form as it neither provides for a sufficiently broad and comprehensive approach nor for any particular sanctions or other means for the enforcement of the few principles that have been agreed upon. Consequently, there is a generally low level of transparency and there is no independent monitoring in place.
Council of Europe, GRECO Eval III Rep (2008) 4E, Theme II, Feb. 2009, sid. 17

Konsekvent avfärdas förslag på lagreglering av vissa enstaka partier såsom moderaterna. Om man står upp för rättssamhället, för att staten och dess företrädare ska vara utan misstanke. Lagreglering ska alltid noga övervägas, och helst undvikas i många frågor. I detta fall syftar det dock till att trygga en viktig del av rättsstaten och allmänhetens tillit till dess förtroendevalda företrädare.

Första snön och tågkaos! - boktips

Första snön innebär ju numera också trafikkaos, både på vägarna men även medelst det spårbundna trafikslaget. Som en före detta pendlare i sju år vill jag puffa för en samling roliga minne från allehanda tågkaos och förseningar som kommer ut i december på Carlssons bokförlag och är illustrerad av Owe Gustafsson (känd bland annat för Fem myror är fler än fyra elefanter).

Kanske ett perfekt julklappstips till en nära tågresenär? Fortsättning följer...

Vit jul i Vitryssland?

Samtidigt som snön viner in över Sverige från andra sidan Östersjön tänker jag på det annalkande valet i vad som tidigare kallats Europas sista diktatur Vitryssland.

Den 19 december går landet till valurnorna för att välja president. Det kommer sannolikt fortsätta vara Alexander Lukashenko. Men nu tycks den tidigare vännen Ryssland lämnat Vitryssland ute i kylan. I somras hotade Ryssland med sitt gamla kända vapen, att stänga av gasen, och nu stöder inte Moskva Lukashenko i valet; utrikesminister Lavrov hälsade inte ens på honom under ett besök i landet nyligen.

Trots det verkar Lukashenko i alla fall tidigare haft stöd från stora delar av befolkningen. Det kan vara det gamla argumentet som hördes även efter Sovjets kollaps, att man kan inte äta frihet. Lukashenka kan ha upplevts skänka ett någorlunda mått av stabilitet. Detta är ännu ett exempel på att mänskliga rättigheter går hand i hand med utveckling och ökat välstånd.

En ljusning kan vara Vitrysslands deltagande i EU:s initiativ det Östliga partnerskapet, för övrigt ett svenskt-polskt förslag. Risken är annars, som bland annat Chatham House skriver i en analys, att Lukashenko gör ekonomiska reformer utan att reformera de demokratiska rättigheterna. Tyvärr verkar EU rätt oengagerad i frågan, och till och med kunna leva med Lukashenko kvar vid makten.

Vi får väl se om det blir en vit jul i Vitryssland.

Powell, Bush och Irak

Såg Colin Powell nyligen på Larry King (som snart ska sluta!) tala om hur han njuter av sin mer tillbakadragna roll. Powell är annars kanske mest känd som krigsgeneral och sedermera utrikesminister i George W Bushs kabinett. De flesta minns nog hans insats i FN:s säkerhetsråd 2003 där han "sålde" in att Irak hade massförstörelsevapen.

Det är intressant att notera att Bush själv i sin bok Decision Points inte har någon större ånger för de beslut han fattade som president. Powell verkar dock ha lite mer ödmjukhet inför effekterna av invasionen av Irak, men så kallar han sig också "moderate Republican". Det kan behövs lite mer av den sortens Republikaner i USA just nu när Tea Party-tåget ångar in i Congressen.

I goda vänners sällskap

Det står nu tydligen klart att sex av de länder som bjudits in till Nobelkommitténs fredsprisceremoni i Oslo har lämnat återbud. Kanske dock inte en så förvånande grupp länder som uteblir: Kina, Ryssland, Kazakstan, Kuba, Marocko och Iran. Idel diktaturer och totalitära stater. Mer oroande är att ingen verkar kunna komma för att ta emot Liu Xiabos pris den 10 december.

Kina må vara på väg mot att bli världens ekonomiska stormakt (nästa år beräknas tillväxten överstiga 10 procent) men när det gäller mänskliga rättigheter har utvecklingen stått stilla, trots alla strävanden av personer som Liu. Den asymmetrin mellan tillväxt och medborgarnas friheter i Kina är något som vi i omvärlden behöver förhålla oss till. Hur stor del av vårt eget materiella välstånd är idag inte beroende av produktionen i Kina?

Nordisk union, men med vilken statschef?

Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på SACO, har fört fram idén om en nordisk union mellan Norge, Sverige, Danmark, Finland och Island. På Nordiska rådets årliga sammankomst som nyligen avslutades i Reykjavik hade han möjlighet att sälja in idén till övriga nordiska länder.

Tanken är lite kittlande i sig. Våra fem länder skulle sammanlagt ha en BNP på 1,6 miljarder dollar vilket är långt mer än Ryssland och före Kanada, Spanien och Sydkorea. Unionen skulle därmed ha haft en plats vid bordet när G20-länderna träffades härom veckan i Seoul.

Enda (sic!) problemet skulle då vara vem som skulle vara statschef. Wetterberg föreslår danska drottningen Margrethe. Här kanske man ska ta inspiration av Göran Häggs förslag att utse monarken genom folkomröstning eller korporativ omröstning, exempelvis genom landstingen. Inte exakt Mora stenar men en intressant tanke ändå!

Vi får väl se om Kalmarunionen blir verklighet någon gång i framtiden...

Efter Ban-Ki kommer Wallström?

Såg att Margot Wallström aspirerar på att bli FN:s första kvinnliga generalsekreterare. Därmed skulle hon vara "off the table" som kandidat som ny partiledare för Socialdemokraterna. Nog verkar uppdraget som S-ledare en tuff utmaning som det ser ut i dagsläget, men Wallström ska nog inte inbilla sig att FN går en enkel framtid till mötes heller.

Reformering av säkerhetsrådet ligger och trampar i bakgrunden. Så sent som denna vecka gav Barack Obama USA:s stöd i Indiens strävan att få en permanent plats på säkerhetsrådet. Andra står och bankar.

Men kanske FN smäller högre än S i dessa dagar, trots allt.

Turkiet, Balkan och EU

Läste att Bosnien-Herzegovina och Albanien nu kan resa visumfritt till EU/Schengen. Samtidigt har EU-kommissionen kommit med sin utvidgningrapport som föreslår att Albanien och Makedonien kan gå vidare med sina medlemskapsförhandlingar. Turkiet fick dock bannor för sin hantering av Cypern.

Det är svårt att se ett EU som i förlängningen inte innehåller Turkiet. Om Europa ska kunna agera som global spelare kan man inte ignorera ett land som Turkiet. Det gamla Europa betyder allt mindre i världen, särskilt när alla länder kör sin egen linje och fortfarande inte kan tala med en samlad röst (läs dagens artikel av Timothy Garton Ash i DN). Här fyller Turkiet en roll som en länk mellan världsdelar och kulturer.

Och nu när ytterligare länder kan bryta sin isolering och resa fritt till Europa innebär även det ett viktigt steg i det fortsatta bygget av ett alltmer inkluderande EU, kanske även ett viktigt psykologiskt steg för att öka acceptansen för ett framtida Turkiskt medlemskap.

Bästa Economist-ingressen hittills

Alltid med glimten i ögat på The Economist:

HE HAS just been anointed the guardian of socialism in an economically troubled country, leaping ahead of a sidelined elder brother and representing a new generation. But enough about Ed Miliband. This week, Kim Jong Un, the third son of Kim Jong Il, emerged—as expected—to become dictator-in-waiting in North Korea, which is fast becoming the world’s only communist monarchy.