Fördelar så in i Norden

Jag läser med intresse Nordiska rådets inlaga till Davos Economic Forum i början av februari. Här undersöks vad som gjort de nordiska länderna så framgångsrika.

I ena artikeln i skriften skriver Klas Eklund att de nordiska länderna varit så framgångsrika ekonomisk på grund av flera faktorer, bland annat ihållande tillväxt, politisk stabilitet, genomskinliga institutioner, teknisk anpassningsförmåga, flexibel arbetsmarknad, öppen ekonomi och hög utbildningsnivå. Inte dåligt!

Än mer intressant utforskar Henrik Berggren och Lars Trägårdh mer bakomliggande faktorer till de ekonomiska framgångarna. De frågar sig om det finns något i de nordiska samhällena som gör oss mer framgångsrika. De tar bland annat upp Marquis Childs klassiska förklaring från 30-talet om den nordiska medelvägen, ett samhälle med balans mellan altruistisk socialism och självisk kapitalism.

Men detta är en halvsanning som till stor del spelat ut sin betydelse. Senare i sin artikel visar Berggren och Trägårdh med hjälp av flera olika undersökningar något vi kanske redan kände till: den extrema individualism som styr relationer i vårt samhälle och mellan medborgaren och myndigheter.



De har med en intressant bild som visar just hur sekulära och individualistiska vi är i de nordiska länderna. Men trots denna individualism finns det en tillit i våra länder som sträcker sig långt förbi den närmsta familjen som kan utgöra en viktig grund för en framgångsrik ekonomi.

Visst är det något speciellt med norden...men det visste vi ju redan!

Bloggpost om vanlig post

Jag var på postmuseet i helgen och slogs av vilken förändring som skett vad gäller hur vi kommunicerar med varandra. Utvecklingen har ju inte gått någon förbi, men det blir så tydligt när man ser de gamla postbilarna och frimärken och stämplar.

Hur många skickar egentligen ett handskrivet personligt brev nu för tiden? Tydligen är andelen post som skickas och delas ut mellan privathushåll mycket liten i den totala mängden brev och paket som skickas. 

När man går där på musset och ser alla fina brev med sirligt skrivna adresser, vackra frimärken makulerade med sinnligt utformade poststämplar...skilling banco och Czeslav Slania tänker jag att nog är det lite kultur som sakteliga fasas ut och ersätts av lite tråkiga enhetliga e-postmeddelanden.

En sovjetliknelse på flera plan

Jag såg på Obamas State of the Union (eller den snärtiga förkortningen SOTU som man ser ibland) nu i slutet av januari, talet som enligt konstitutionen hålls inför båda kongressens kammare för att berätta om tillståndet i landet. Temat var "Winning the Future".

När det var dags att tala om innovation sa han att USA befinner sig i denna generationens "sputik moment". Det var en intressant parallell till 50-talets kapplöpning med Sovjetunionen för att ta sig ut i rymden. Men trots att tanken var att frammana behovet av utbildning och innovation för att USA ska lyckas döljer sig mer bakom. 

Det är ju nämligen så att USA just nu håller på att springas förbi av bland annat Kina som snart övertagit ställningen som världens största exportland. Detta har skett under en tid då USA genomgår sin värsta ekonomiska kris sedan 30-talet.

Förhoppningsvis får Obamas uppmaning önskad effekt, att USA reser sig och bestämmer sig för att möta utmaningen som Kina och andra kommande ekonomier utgör. Sannolikt är dock nog USA:s "unipolar moment" så sakteliga på väg att ta slut.

Nu påbörjas den åttonde miljarden

Årets första nummer av National Geographic tar upp det faktum att världens befolkning förväntas passera sju miljarder under 2011 (läs även mitt inlägg på nyårsafton).

Det tog 1 800 år för antalet människor på jorden att gå från 200 miljoner till en miljard. Det tog lite över tio år att gå från sex till sju miljarder. Trettio, fyrtio år sedan oroade man sig för att det skulle bli överbefolkning på jorden. Nu förväntar man sig att i takt med att alltfler länder utvecklas och får högre levnadsstandard och framförallt lägre barnadödlighet följer en utplanande befolkningskurva på det, där de som föds och de som dör jämnar ut varandra vilket håller den totala befolkningen relativt konstant.

Domedagsprofetior har gång på gång överbevisats. Sannolikt kan vi även nu förvänta oss att framtidens utveckling blir något annat än vad pessimisterna förväntat sig. Nu arbetar vi vidare mot en åttonde miljard...

Ett tåg kommer lastat

Samtidigt som SJ meddelar nya krafttag för att få ner tågförseningarna, bättre underhåll, bättre information och utrop och genom att ställa högre krav på Trafikverket och underleverantörer skrivs och pratas det en del om min bok i samma ämne. Det har gått några månader sedan boken kom ut och jag är mycket glad åt den rospons jag fått. Bland flera recensioner vill jag även lyfta fram två radioframträdanden som jag gjort, riktigt roligt med bland annat SR P4 Kristianstad som sände direkt från perrongen. Den som är intresserad av att lyssna in dessa kan fortfarande göra det några dagar till.

SR P4 Västmanland, 21 januari kl. 15.50 (välj filen med det tidsspannet)
Här fick jag en pratstund med eftermiddgasprogrammet om livet som pendlare och boken.

SR P4 Kristianstad, 31 januari kl. 8.35 (välj filen med det tidspannet)
P4 sände från resecentrum i Kristianstad och undrade om de vanligaste förseningarna man kan råka ut för.

Arbetarbladet Gävle omnämner boken som innehållandes "autentiskt tågspråk".

Till sist tycker Helsingborgs Dagblads recensent att SJ bör bjussa på ett pendlarkort. Sorry, den tiden är för tillfället över för mig!

Afrikanska glashus

Utevckngen i Afrika nu får mig att tänka på något Ugandas president Yoweri Museveni har sagt. Den 25 januari 1986 tog han makten som president i Uganda. Han kom till makten efter ledare som Idi Amin (som satt till 1979) och en militärkupp 1985. Efter sitt tillträde 1986 uttalar han följande om afrikanska ledare:

"The problem of Africa in general and Uganda in particular is not the people but leaders who want to overstay in power."

Efter 20 år vid makten förtydligar han sitt uttalande 1986:

"Longevity without democracy was what I meant ... if the people are renewing my mandate in a free election, then I wouldn't put it in that category. I was talking about dictatorship."

Vi får se hur det blir, för 18 februari 2011 är det dags igen för presidentval i Uganda. Om Museveni vinner även detta val kan han sitta tryggt i ytterligare fem år som president.

Vi har dock sett vad som kan hända med långlivade presidenter i Afrika som inte vill släppa makten. Naturligtvis ser vi alla vad som händer just nu i Egypten och Tunisien. Jag tänker också på Zimbabwe och Robert Mugabe och nyligen Côte d'Ivoire och den utröstade presidenten Gbagbo som vägrar lämna över makten. Frågan är om alla dessa länder kan få ordnade övergångar till verklig demokrati, eller om de kommer falla in i den typen av våldsamheter som just nu drabbar Egypten.