USA, ICC, Libyen och Ghaddafi

Lyssnade i helgen på Hillary Clinton på NBC:s Meet the Press angående läget i Libyen. Hon och försvarsminister Robert Gates talade då om vilka val som Ghaddafi har. Det som stack ut var att Clinton nämnde den avskräckande effekten av att Ghaddafi nu riskerar att hamna inför Internationella brottmålsdomstolen.

Detta är intressant givet USA:s tidigare inställning till ICC som internationell domstol. Efter att president Clinton skrev under Romstadgan 2000 lämnade han den aldrig vidare till senaten för ratificering. Bush sade rakt ut att USA inte skulle gå med i domstolen, främst på grund av att amerikanska soldater som tjänstgör utomlands teoretiskt skulle kunna ställas inför rätta.

Nu har Obama-administrationen återupprättat förhållandet med domstolen i så motto att man samarbetar med den. Dock saknas fortfarande en ratificering.

Det är precis vid tillfällen som detta, när en statschef hotas att ställas inför rätta för brott mot mänskligheten, som domstolen visar på sin styrka. Och i detta fall gör det inget att Libyen inte skrivit under Romstadgan, FN:s säkerhetsråd såg till att enhälligt ge ICC i uppdrag att utreda händelserna i Libyen. Chefsåklagare Moreno-Ocampo håller som bäst på att öppna en utredning mot Khaddafi.

Vi får se om USA inom en inte alltför avlägsen framtid även tar steget och ratificerar Romstadgan och blir fullvärdig medlem av ICC.

Ett svenskt dilemma — om euron och ett "two track Europe"

Lissabonfördraget innehöll en bestämmelse som möjliggör att en eller flera EU-länder går samman i en särskild fråga utan att alla medelmmar behöver delta.

Sverige har varit drivande i att utnyttja denna möjlighet bland annat när det gäller EU-gemensamma patent. Nu kan man gå vidare med detta fördjupade samarbete efter att Europaparlamentet gav klartecken i mitten på februari.

Fördelarna med fördjupat samarbete är att frågor, som just ett EU-gemensamt patent, inte behöver fastna i långbänk när några länder motsätter sig eller inte vill vara med.

Men baksidan är om det fördjupade samarbetet kommer att handla om större frågor. Då talas det om ett "two track Europe", där en viss kärna länder drar ifrån övriga EU i allt tätare samarbete.

Ett exempel är eurosamarbetet, som visserligen är särskilt reglerat. Här har Sverige fått känna av att få sitta på bänken utanför mötesrummet när Euroländerna har sina sammanträden. Utanförskapet må låta oss njuta en stund i bistra ekonomiska tider i övriga Europa, men kostar helt klart i politiskt inflytande. 

Det är viktigt att Sverige bevakar sia intressen på detta område. Det framkom under vintern att Tyskland och Frankrike hade planer på att skapa ett fördjupat samarbete med övriga Euroländer om konkurrenskraft, en fråga som naturligtvis inte bara är av intresse för Euroländer. Bland annat har Polen, ett annat land som står utanför Euron, och dess premiärminister Donald Tusk reagerat kraftigt på dessa planer.

På EU-toppmötet här om dagen togs åter upp ett förslag på fördjupat ekonomiskt samarbete, där dock Sverige tillsammans med några andra länder (b.l a Tjeckien och Ungern) deklarerat att man inte kommer att delta i just nu. Här är knäckfrågan hur ingående detta fördjupade samarbete ska reglera landsinterna frågor såsom lönebildning.

Att vara med i Euron eller inte är helt klart inte enbart en fråga om ekonomiska överväganden, det handlar också om hur vi vill säkra Sveriges politiska inflytande i EU i framtiden.

Om opera och tyranner

Under helgen avnjöt jag operan Tosca på Kungliga Operan i Stockholm. Puccinis verk från 1900 är ett riktigt lidelsefullt och bestyckat med intrig, drama och mord. Den rör sig under tiden för det Napolitanska kungariket och strävan från flera revolutionärer för republik.

Operan handlar om sångerskan Floria Tosca och hennes älskare Cavaradossi. Påkomna av den svartsjuke och royalistiske polischefen Scarpia grips Cavaradossi och förs till Roms ökända fort Castel Sant'Angelo. Under Toscas vädjanden om frisläppande torteras Cavaradossi av Scarpias lakejer för att få honom att berätta var den republikanske revolutionären Angelottingömmer sig. Till slut ger Tosca med sig och lovar Scarpia en natt med henne i utbyte mot fri lejd för henne och Cavaradossi. Men just som Scarpia ska ta ut sin rätt dödas han av Toscas knivhugg.

Operan avslutas med att Cavaradossi ska avrättas, fast med lösa skott för syns skull, för att sedan fly med sin älskade Tosca. Men Scarpia har lurat Tosca och soldaterna använder skarpa skott. Cavaradossi faller död ner. När Tosca inser detta hoppar hon själv till sin död. Ett passande slut för en sann tragedi.

Jag kunde inte låta bli att dra paralleller mellan polischef Scarpia, fruktad av hela Rom, och nutida fruktade Khaddafi. Även han har skickligt försökt förhandla sig till omvärldens fördelar. Nu upplever även han knivseggen mot ryggen från koalitionen. Det återstår att se om Khaddafi ger omvärlden ett sista skratt genom att splittra Libyen och orsaka en utdragen konflikt i regionen.

Kollektivavtal - the Wisconsin way

Jag kan inte låta bli att kommentera den skärmyttsling som utspelat sig i delstaten Wisconsin den senaste månaden. Det var här jag växte upp på 80- och 90-talet och sällan har väl delstaten varit särskilt uppmärksammad (kanske mest känd för massmördaren Jefferey Dahmer och några olika tv-serier och nyligen för Green Bay Packers vinst i Super Bowl).

Men nu har Wisconsin gått och blivit en politiskt intressant spelare. I förra presidentvalet var delstaten ett så kallat swing state, som kunde gå antingen till republikaner eller demokrater vilket gjorde att staten besöktes flitigt av kandidaterna som försökte vinna Wisconsinbornas röst.

Nu har delstaten gått och valt en republikansk guvernör, Scott Walker. Han har satt igång ett program för att få delstatens ansträngda budget i balans. Walker ville därmed dra tillbaks den kollektivförhandlingsrätt som delstatsanställda fackföreningar har, i praktiken en sorts MBL-variant som finns i flera amerikanska delstater.

Upproret växte, delstatssenaten i Madison intogs av demonstranter och engagemanget blev uppmärksammat i hela världen. Kanske främst för att det är ett exempel på konfrontationen mellan republikaner och demokrater som väntar inför kommande presidentvalssäsong.

Nu lyckades guvernören få igenom sina förslag om att ta bort kollektiv förhandlingsrätt i Wisconsin. Detta är inte riktigt som den svenska arbetsmarknadsmodellen där partnerna gör upp, men det visar samtidigt på vad som kan hända i ett betydligt mer ekonomiskt ansträngt läge än vi för tillfället har här. Tydligen förbereder flera andra delstater att göra precis samma sak med den kollektiva förhandlingsrätten.

Så nu är Wisconsin känt lite mer, om det är positivt är väl mer tveksamt.

Ett steg mot färre fördomar på EU:s arbetsmarknad

I april i år släpps äntligen de sista restriktionerna för fri rörlighet av arbetskraft från de åtta östeuropeiska länder som blev medlemmar 2004, för Bulgarien och Rumänien som blev medlemmar 2007 kan dessa finnas några år till.

Jag minns debatten som fördes även i Sverige. Här övervägde den socialdemokratiska regeringen att införa krav på arbetstillstånd för arbetare från dessa länder. Ett skräckscenario målades upp där Sverige skulle översköljas av billig arbetskraft som sätter hela arbetsmarknaden ur spel.

Sådana farhågor har inte blivit verklighet för något land. För de länder som inte valde att ha några restriktioner har Kommissionen visat att de haft bättre ekonomisk utveckling, till viss del som följd av att de tillät fri rörlighet för arbetskraft från dessa länder.

Och scenariot med stora strömmar arbetskraft som flödar in i de gamla medlemsländerna stämmer inte alls. Statistik visar att i hela gamla EU (EU-10) kommer mindre än en procent av den arbetsföra befolkningen från de nya medlemsländerna, vilket säger en del om EU:s integrerade arbetsmarknad.

De två länder som har kvar restriktioner, Tyskland och Österrike, kommer alltså att tvingas ge upp dessa i april i år enligt de övergångsregler som finns för de nya medlemsländerna. 

Även om nu restriktionerna hävs finns det nog en hel del kvar att göra för att skapa en helt integrerad arbetsmarknad inom EU. Men att i alla fall låta samma regler gälla för alla EU-medborgare är en bra start.

Estland går till val på nätet

Jag följer med intresse Estland som idag söndag den 6:e mars håller sitt parlamentsval, bland annat över internet. Sedan den 24 februari kan man nämligen avlägga sin röst i parlamentsvalet på nätet. 

Estland var det första landet som antog legalt bindande röster avlagda på det sättet. Det görs genom att varje röstberättigade estländare har fått en e-legitimation tilldelad som används för att avlägga e-rösten.

Val på nätet är ett led i E-stlands strävan efter att anses som en teknologiskt uppkopplad nation. Det kan ju fortfarande betraktas som djärvt att våga satsa på bindande e-val, men det har ju samtidigt sina fördelar i form av mer tillgängliga val. 

Våra egna små vallappar som fylls i med bläckpenna känns helt plötsligt väldigt old school.

Nordlig och sydlig paradox

Det är på något sätt paradoxalt att det är Europas nordligatse och sydligaste länder som har att hantera de största flödena av flyktingar och andra asylsökande, men på helt olika sätt.

Ta Grekland, ett land som kämpar för att upprätthålla två av EU-samarbetets viktigaste hörnstenar, nämligen euron och schengen. Euron vacklar med stora konsekvenser inte bara för arbetslösa greker som tvingats till ett stålbad (och en anpassning av ska vi säga ändå rätt så förmånliga pensionsregler). Men på ett sätt än mer bekymrande är landets hantering av schengen och mer specifikt mottagandet av flyktingar och andra som söker uppehåll i Europa.

Greklands mottagningsenheter för flyktingar har av Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter bedömts falla under "tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling". Landet som historiskt varit ett utvandringsland har nu inget fungerande system för asylprövning.

Schengensystemets fria rörlighet leder naturligt till att flyktingar söker sig till de länder med sämst yttre gränsbevakning, ett området Grekland sannolikt leder just nu.

Händelserna i Nordafrika och Mellanöstern har nu lett till nya asylsökanden från dessa områden, något bland annat Italien fått känna av.

Europa måste stå med öppna armar för de personer som söker en fristad från verkligt förtryck och förföljelse. Det får inte bli ett ofrivilligt byråkratiskt fängelse där asylsökande skickas mellan olika länder i ovisshet. Här behövs förbättringar inte minst i Grekland, men även i länder på mer nordliga breddgrader...