Rule Britannia — om kungligt bröllop och överhus

Storbritannien har som bekant en ny princessa sedan gårdagens kungliga bröllop. Samtidigt som Storbritanniens traditionstyngda kungahus firar vankas desto större förändringar inom Storbritanniens demokratiska system.

Idag sitter över 700 personer i House of Lords, flera av dem på livstid och genom arv. Tony Blair genomförde vissa förändringar till systemet för House of Lords och dess arvsbefattningar. Nu förslås desto större förändringar av sittande regeringskoalitionen med David Cameron i spetsen.

För det första ska antalet medelmmat i överhuset reduceras till cirka 300. Av dessa ska omkring 80 procent tillsättas genom proportionella val. Resterande platser ska tillsättas av regeringen för att behålla möjligheten att ta in expertis från pensioonerade domare med flera som inte kan tänkas ställa upp i partival. Mandatperioden för ledamöterna i denna nya senat som blir resultatet av förändringarna kommer att ligga på 15 år.

Kanske mest intressant är att dessa förändringar kan leda till att Storbritannien tvingas nedteckna detta i något som liknar en konstitution, något landet hittills klarat sig utan. Delar av dessa förändringar går till folkomröstning 5:e maj, men även om de får grönt ljus från väljarna kvarstår en lång övergångsfas, Storbritannien är ändå inte känt för att avskaffa traditioner över natt.

Förändringarna kan välkomnas ur ett liberalt perspektiv, särskilt med tanke på det arvsystem som rått för vissa av platserna i överhuset. Det blir spännande att se hur dessa förändringar, samlat med övriga förslag på förändringa av valsystemet, faller ut.

Om kunskap, TV och svenska skolan

Efter att ha tagit mig igenom Maciej Zarembas serie i DN om den svenska skolan fick jag mig här om dagen en kontrast när jag slog på tv:n. Där stod en glad Lasse Kronér och testade vuxnas kunskaper mot vad femteklassare vet. Det var kunskapsfrågor som "vad heter Europas största sjö" och liknande.

Zarembas poäng var att Sverige inte har en skola som sätter fokus på kunskaper att ledande pedagoger menar att det till och med skulle vara att fördärva elever att mata dem med reda faktakunskaper. Då är det intressant att se ett program som istället får skolan att framstå som ett ställe där det bara är ren kunskap som ska förmedlas.

Nog ligger väl svaret någonstans mitt emellan. Medan en ren kunsapsmatning inte räcker för att ta sig fram i världen, kan inte heller ren metodik läras in utan att ha någon kontext. Problembaserat lärande och allt vad det heter är ju bra endast om det appliceras på den kunskap som eleverna behöver lära sig.

Zaremba pekar onekligen på stora brister i vår skola och illustrerar tydligt faran i en "pedagogisering" av forskningen som styrs av en likriktad ideologisk tanke. 

Om Sverige ska få en skola i världsklass och elever som går ut med de kunskaper och färdigheter som kan behövas finns det en hel del att göra. Här finns det nog anledning till rannsakning för alla möjliga, poltiker, professorer, skolverk, kommuner, lärare, pedagoger med flera. Men nog finns det även goda exempel som kan lyftas fram, det har också Zaremba visat. 

Kanske Kronérs efterträdare om sisådär en generation står där i tv:n på programmet och femteklassaren och de vuxna vet åtminstone lika mycket.

Vargen från två sidor

Det är inte bara i Sverige som vargdebatten rasar. I USA har nu Kongressen röstat igenom att ett djur tas bort från deras lista över utrotningshotade djur, nämligen gråvargen som finns främst i Idaho och Montana. Det är en del av den budgetuppgörelse som slöts sent förra veckan, där finansieringen av programmet för hanteringen av utrotningshotade djur finns med.

Det är tydligen första gången som ett djur tas bort från denna lista och djurskyddsivrare hävdar att särskilda intressen i dessa stater otillbörligt fått sin vilja igenom.

Man kan ju jämföra med de två sidor av vargdebatten som finns i Sverige, där vissa vill ha jakt och andra plantera in fler. Nog finns det intressen här med. Men fridlystlistning eller ej är nog fortfarand en öppen fråga i den debatten.

Om grisar och budgetkriser

Nu har också Portugal tvingats krypa till korset och be om stöd för att klara sin finansiella situation. Landets ekonomi har varit knackigt de senaste åren och det var väl mest en fråga om när det skulle ske, inte om.

Portugal gör då sällskap med de andra ekonomiska haveristerna i Europa, Grekland och Irland, som redan fått stödpaket från övriga EU-länder. Nu väntar alla med spänning om samma sak även ska hända med Spanien och Italien, som inte har helt stabila finanser de heller.

Majoriteten av de banker som inte klarade det stresstest som EU-kommissionen genomförde förra året för att se hur exponerade bankerna var fanns i Spanien. Nu har premiärminister Zapatera aviserat att han inte ställer upp i nästa val, vilket kanske skulle öka hans möjligheter att genomföra hårda men nödvändiga nedskärningar i de statliga utgifterna.

Europas sämst presterande ekonomier brukar kallas för PIGS, en akronym för Portugal, Irland (Italien), Grekland och Spanien. Begreppet har funnits sedan 2007 när världsekonomin började svaja. Inte särskilt snällt att kalla länderna för grisar, men samtidigt har föraningen slagit in rätt väl.

Nu har vi en gris (PIG), vi får se om det blir fler med Spanien eller någon anna hugad.

Cricket och fotboll i fredens tjänst

I slutet av mars träffades Indiens premiärminister Manmohan Singh och Pakistans dito Yusuf Raza Gilani. Det sker inte så ofta att ledarna för dessa två länder träffas. Men nu fick de anledning, det var nämligen dags för cricketmatch mellan de båda länderna, Indien vann. Ledarna höll samtal efter matchen (och under får man förmoda).

Sport och politiska toppmöten mellan grannar med ansträngt förhållande är inte helt ovanligt. 2008 deltog den turkiska presidenten Abdulla Gül en kvalmatch för fotbolls-VM i Armenien, första gången en turkisk president besökt landet. Besöket hjälpte något de pågående förhanlingarna om en gränsöppning mellan de två länderna som pågick då.

Även Nord- och Sydkorea hade långtgående planer på att tävla i ett gemensamt lag under sommar-OS i Beijing 2008. Där lyckades de två parterna dock inte komma överens och i slutändan tävlade de med var sitt nationellt lag. Kanske en fingervisning om hur långt dessa två länder har kvar innan en återförening. 

På samma sätt ger Indiens och Pakistans gemensamma sportande hopp om en framtida lösning mellan dessa länder.