Ett annat argument som framförs är att idrott och politik inte hör ihop. Detta är betydligt svårare att ta till sig, speciellt med tanke på vem som främst framför argumentet, den Internationella Olympiska Kommittén (IOK). När den för fram detta argument visar det på ett visst mått av aningslöshet rörande de Olympiska spelens historia. Det blir inte bättre av att man IOK själv pekar på att Kina förbundit sig till att respektera journalisters yttrandefrihet. IOK använder alltså själv politiska påtryckningar som medel för Olympiaden som ska hållas.
De Olympiska spelen har ett intimt samband med politik, liksom mycket av sporten som utövas på hög nivå av nationella lag. Vem har inte känt stolthet när ens landsman eller -kvinna vinner ett guld och landets flagga hissas till Du gamla du fria. Den debatt som uppstått om Kina och mänskliga rättigheter visar på hur tätt sammanlänkat idrotten i de Olympiska spelen samt andra världsmästerskap och international politik är. Se OS-bojkotten 1980 efter att Sovjet invaderat Afghanistan. Se hur de Nord- och Sydkoreanska lagen numera tävlar under gemensam flagg. Se den Serbiske simmare som nyligen hade på sig en tröja med budskapet ”Kosovo tillhör Serbien” under sin medaljceremoni.
Så visst kan man önska att idrott och politik inte hörde ihop, men på olympisk nivå visar historien att idrotten och politiken absolut har ett nära samband och samspel med varandra.
Och då kräver det att de politiker från världens länder som besöker de Olympiska spelen i Beijing faktiskt talar mycket tydligt om de brott mot de universella mänskliga rättigheterna som den kommunistiska regimen i Kina faktiskt begår.
Och då kräver det att de politiker från världens länder som besöker de Olympiska spelen i Beijing faktiskt talar mycket tydligt om de brott mot de universella mänskliga rättigheterna som den kommunistiska regimen i Kina faktiskt begår.