Reformera Förenta Nationerna

Varje år den 24 oktober firas FN-dagen. Det var då 1945 som FN-stadgan, efter undertecknade av världens ledare efter andra världskrigets slut i San Fransisco, trädde i kraft. Där fastlades bland annat att världens länder skulle sträva efter en ”fredlig lösning av konflikter”.

Världen är en mycket annorlunda plats än den världskrigshärjade verkligheten som rådde 1945. FN har alltjämt sedan dess gjort stora framsteg vad gäller synen på mänskliga rättigheter. Den länge rådande folkrättsliga synen var att ett lands suveränitet sätter stopp för alla försök för omvärlden att ingripa om exempelvis grova människorättsbrott håller på att begås inne i landet. Idag finns det sådana brott som ”chockar människans samvete” – för att använda FN:s Generalförsamlings ord – såsom folkmord som i princip lägger en skyldighet på länder att ingripa.

När advokaten Raphael Lemkin förde fram begreppet genocide – folkmord – var nazisternas brott färska i minnet. När händelser som sker idag vittnar om att folkmord håller på att begås verkar människans samvete inte chockas alls, eller alldeles för sent. Debatten blir ett spel om semantik, skall vi använda order folkmord eller inte.

Det är därför man med tungt hjärta ser att händelserna i Darfur får fortsätta utan ett riktigt ingripande från omvärlden, framförallt väst (Afrikanska Unionen har redan ställt upp med trupper). Vi har sett det förut. I Rwanda 1994 fanns konkreta möjligheter att förhindra folkmordet av uppåt en miljon rwandeser, men omvärlden ingrep inte innan det var för sent. Det uppskattas att nära 70 000 redan mördats i Darfur.

FN har inte förmått förhindra händelserna i Sudan. Flera gånger har någon av de vetohållande länderna stoppat användandet av epitetet folkmord om händelserna i Darfur, vilket skulle förpliktiga ett ingripande enligt folkmordskonventionen. Detta talar inte för att FN är totalt förlegat, men visar att reform av världsorganisationen är nödvändig. Där ligger framförallt förändring av vetoreglerna i Säkerhetsrådet som första prioritet. Tidigare generalsekreteraren Kofi Annan lade fram förslag på just sådan modernisering av organisationen, men av dessa blev intet.

Grundtesen som framfördes vid FN:s grundande gäller fortfarande, nämligen att den bästa lösningen av konflikter är genom samarbete mellan länder. Men för att förhindra folkmord krävs snabba ingripanden, och där behöver FN reformeras. Tills dess får länder med beslutsamhet och samvete, likt vad som skedde i fallet Kosovo 1999, se till att vid sidan om FN ingripa. Allt annat vore oanständigt.

Globaliseringskritiker hot mot världens fattiga

Globaliseringskritikerna är ett hot mot världens fattiga. Deras antiglobaliseringsidéer skulle leda till att de som idag lever under fattigdomsstrecket kommer att där förbli.

Många vårdslösa påståenden slängs in i debatten om världens globalisering. Det påstås om och om igen att klyftorna mellan fattiga och rika ökar och att det blir alltfler fattiga i världen.Problemet är bara att världens fattiga inte ökar, de minskar. Det finns ett otal rapporter som alla, på olika sätt, visar samma trend i världen, att andelen extremt fattiga minskar samtidigt som befolkningen i världen ökar. Detta innebär snarare att klyftorna i världen minskar.

Anledning till denna markanta minskning är just globaliseringen. Världen har de senaste 50 åren genomgått en förändring i välståndförbättring som världen inte tidigare skådat. Det kan jämföras med de enorma framsteg som gjordes under den industriella revolutionen.Sambanden är tydliga. I de ekonomier där marknaden är fri och öppen, där äganderätten har ett starkt skydd och där gränsen ut mot världen är öppen, där finns också bättre tillväxt, högre välstånd, längre medellivslängd och en mindre andel av befolkningen levande i fattigdom.

Globaliseringskritiker menar att en dynamisk marknad och internationellt rörligt kapital hotar demokratin. Sanningen är att det bara är ett hot mot vad de vill använda demokrati till – mer statlig makt. Faktum är att globalisering är motorn i spridande av idéer vilket i sig leder till en öppnare, och mer demokratisk, värld.

Varför vill globaliseringskritikerna införa fler hinder för den globalisering som sker runt om oss? Varför skall vi förvägra människor i fattiga länder samma friheter som vi har i vår vardag och som har gjort oss rika? För faktum är att ingen enskild insats har gjort så mycket för världens fattiga som just öppnande av gränser och frisläppandet av handeln.

Studenttal på Rudbeckianska gymnasiet

Den 10 juni 2005 fick jag möjligheten att tala inför avgångsklasserna på Rudbeckianska gymnasiet i Västerås. Nedan följer mitt tal.

"Studenter!

Nu sitter ni här i era så hårt förvärvade vita mössor. Några av er trötta från de senaste avslutningsveckornas intensiva tid, några av er lite ledsna sista dagen med klasskompisarna; alla oerhört glada. Jag vet hur det känns, det var sju år sedan jag själv satt här i Ljushallen som student på Rudbeck.

När jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att tala till er idag blev jag först och främst oerhört glad, då Rudbeck ligger mig varmt om hjärtat och jag har många fina minnen härifrån. Det är också ett fantastiskt tillfälle att utifrån mina egna erfarenheter och upplevelser ge några vägledande ord inför det som nu väntar er. Det är även en möjlighet för mig att påverka er syn på vägvalen ni av olika anledningar måste göra i framtiden.

Jag valde att läsa vidare efter gymnasiet och sökte därför till juristprogrammet i Uppsala. Jag stod dock först som 325:e reserv och hade inte direkt räknat med att komma in. Men som så många gånger i livet händer det saker som man inte har tänkt sig. Två dagar innan kursen startade fick jag beskedet att jag blivit antagen. När jag sedan skrev min examensuppsats i folkrätt hade jag en professor från Wales som hjälpte mig att söka en tjänst vid FN:s internationella krigsförbrytartribunal i Haag, som dömer över krigsbrotten begångna under krigen i det forna Jugoslavien. Efter lång tid, jag hade nästan glömt bort min ansökan till tribunalen, kom det ett antagningsbrev. Jag blev förstås oerhört glad.

Vid tribunalen arbetade människor från över 80 olika länder. Jag jobbade som juridisk assistent för en domare från Japan, delade rum med en Kines och en Australiensare, hade möten varje dag med människor från Rwanda, Tjeckien, Kanada, Portugal, Malta, Norge och naturligtvis det forna Jugoslavien. Alla hade djupa akademiska kunskaper i mycket komplicerade juridiska ämnesområden och fina examina. Men något som var mycket viktigare än alla fina examina och en förutsättning för att allt arbete vid tribunalen skulle fungera väl, var att var och en hade personliga egenskaper färgade av just deras unika erfarenheter i livet och använde sig av dessa i umgänget med sina kollegor. Dessa personligheterna var det som höll ihop arbetet vid tribunalen.

Jag arbetar idag med att förhandla kontrakt med företag från hela världen. Jag märker samma sak där, nämligen att det oftast inte är den tekniska fackkunskapen som är nyckeln till en framgångsrik förhandling, utan att bemöta människor med respekt och öppenhet.

Vår generation lever i en värld som skiljer sig vida från den våra föräldrar växte upp i. Bara för att gymnasietiden nu är vid vägens ände innebär det inte att lärandet tar slut, men däremot handlar det om ett annat slags lärande. Kunskap ute i den riktiga världen mäts inte längre bara med MVG, VG eller G. Att lära sig derivata eller om Slaget vid Brömsebro är en, om än viktig, sak; att lära sig för livet en annan. Numera värderas allt mer även de erfarenheter vi bär på och de personliga egenskaper vi har, något som blev mycket tydligt för mig på tribunalen i Haag.

Några av er kommer att välja att gå vidare till högskola och bygga vidare på era akademiska kunskaper. Några kommer att gå direkt ut i arbetslivet med yrkeskunskaper i bagaget. Ytterligare några kommer att själva bygga på era erfarenheter genom resor och upplevelser, kanske redan nu i sommar. Som ni märker är det nu ni i allt större utsträckning bestämmer själva över era liv.

Så kom ihåg att det är inte det enskilda betyget ni fick i en enskild kurs som kommer att följa er, utan den ständiga påbyggnaden av kunskap som sker genom hela livet. Vad ni än tar er för är mitt råd att möta dagen med tillförsikt, öppenhet och nyfikenhet.

Studenter, jag vill gratulera er på denna studenters lyckliga dag och önska er all lycka i framtiden! HURRA!"

Ett slut på straffrihetens tidsålder

Folkrätten och dess tolerans för statsöverhuvudens övergrepp på den egna befolkningen inom landets gränser är på väg att luckras upp. I Haag ställs krigsförbrytare och folkmördare till svars för sina handlingar, utan att kunna gömma sig bakom sina ämbeten.
________

Straffrihetens tidsålder – eller ”the age of impunity” på engelska – närmar sig sitt slut. Begreppet hänför sig till att krigsförbrytare alltför ofta slipper ställas inför skranket och sona sina brott. Slutet på denna tidsålder påbörjades för över femtio år sedan. Vid rättegångarna i Nürnberg 1946 fanns det stora förhoppningar att flera andra ansvariga för allvarliga humanitära brott skulle dras inför rätta. Förhoppningarna fanns där för massmorden i Lenins och Stalins Sovjetunion, Maos Kina, Idi Amins Uganda, Pol Pots Kambodja, och El Salvador. När Irak invaderade Kuwait i Gulfkriget 1990 återuppväcktes förhoppningarna av inga mindre än Margaret Thatcher och George Bush Sr. Tanken var att föra Iraks ledare inför en internationell domstol för påstådda krigsförbrytelser. Det blev dock ingen domstol för att pröva Saddam Hussein och de andra den gången. Frågan om en internationell domstol lades då istället på FN:s bord.

Nästa gång frågan fick förnyad aktualitet var då nyheter började komma om massmord och fördrivning av lokal-befolkningen i inbördeskriget i Jugoslavien, främst i Bosnien. Frågan lyftes vid Londonkonferensen för före detta Jugoslavien i december 1992. Efter en tid av febril aktivitet anmäldes flera utkast till förslag för en internationell tribunal till FN:s generalsekreterare. I Säkerhetsrådets resolution 808 beslutades att en internationell tribunal skulle inrättas. Genom resolution 827 den 25 maj 1993 antogs domstolens stadga och därmed inrättades Internationella brott-målstribunalen för före detta Jugoslavien.

Vittnen gör det verkligt
Mödrar, fäder, före detta statsöverhuvuden, generaler, lorder, ministrar och diplomater har alla passerat revy inför rättegångssalarna i Haag, antingen som vittnen eller åtalade. Mest uppmärksammade blir naturligtvis ”the big fish”, som Slobodan Milosevic. Dessa befann sig på toppen av en struktur, och behövde aldrig eller sällan själva delta fysiskt i brotten. Trots dessa fåtöljförbrytare och deras övergripande ansvar för det som hände, luckras sambandet mellan deras handlingar och de utförda brotten alltför lätt upp. Men raskt rycks man tillbaka till verkligheten när ett av offren sätter sig i vittnesbåset för att berätta sin historia.

Fråga: Okej, du höll på att beskriva vad som hände medan du stod uppradad där med dina kompisar.
Svar: Ja. Sedan kom ett eldutbrott från min högra sida. Folk ramlade till vänster så här. Jag blev omkullkastad av andra personer. Min högra arm var kvar på mitt bröst, och sedan slutade skjutningen. Sedan kom en person fram och sköt varje person för sig.

Krig på flera fronter
Kriget i Jugoslavien började när delrepublikerna Slovenien och Kroatien förklarade sig självständiga 1991. Slovenien undgick kriget med bara några sporadiska sammandrabbningar mellan den jugoslaviska armén JNA och slovener. Kroatien kastades dock in i brinnande krig, inte minst tack vare de nationalistiska strömningar som piskats upp av Franjo Tudjmans parti HDZ. Tudjman införde en ny flagga med det gamla schackmönstret som även de kroatiska fascisterna använde under andra världskriget, då tusentals serber blev mördade av den naziststödda regimen.

Kroatserber i östra delen av Kroatien körde ut stora delar av den kroatiska befolkningen. När kriget avtog i Kroatien spillde det över gränsen ner i Bosnien- Herzegovina, med trupper från både Serbien och Kroatien som deltagare. 1992 valdes nationalisten Franjo Tudjman till Kroatiens president, och 1995 lyckades hans trupper återta stora delar av landet och körde, med tidvis mycket brutala metoder, ut kroatserberna till Serbien och Bosnien.

Bosnien-Herzegovina drabbades 1991 av det serbiska partiet SDS cyniska kampanj att skapa separata och autonoma serbiska enklaver i många av kommunerna i framförallt norra Bosnien, den så kallade Krajinaregionen. Kampanjen innebar massbortförsel av icke-serbiska invånare i dessa kommuner, och många av krigets värsta brott begicks i dessa kampanjer för att få ”etniskt rena” områden.

Immunitet biter inte här
Tribunalen i Haag har rätt att åtala alla grova brott mot den internationella humanitära rätten som begåtts på forna Jugoslaviens område sedan 1991. Det innebär att dess möjlighet att åtala fortfarande gäller om brott skulle begås idag, ett faktum som Slobodan Milosevic blev uppenbart varse om. Han hade varit under utredning av åklagaren i Haag under flera år, men det var först under kriget i Kosovo 1999 som åklagaren såg sin chans att ta honom. Milosevic åtalades i maj samma år för brutala brott mot lokalbefolkningen utförda av serbiska trupper, brott som bara kunde få ett slut genom ingripande från Nato.

På det för Jugoslavien så ödesdigra datumet 28 juni, samma dag som skotten ljöd i Sarajevo 1914, utlämnades Milosevic 2001 till tribunalen i Haag och paraderades i fånguniform till sitt nya hem i tribunalens fängelseenhet. Som första före detta statsöverhuvud står han nu inför rätta, åtalad för brott begångna i tre krig, bland annat brott mot mänskligheten, brott mot krigsreglerna och folkmord, det mest allvarliga av alla brott, även känt som ”the crime of all crimes”. Tribunalens stadga ger tydligt besked att parlamentarisk eller statschefsimmunitet inte har någon effekt inför tribunalen, till Milosevics stora besvikelse.

När Milosevic för första gången stod inför domarna, med sin arm nonchalant slängd över stolsryggen, lät det så här:

Milosevic: Jag anser denna tribunal vara en falsk tribunal och åtalet ett falskt åtal. Det är olagligt genom att inte ha tillsatts av FN:s Generalförsamling.
Domare May: Vill du ha åtalet uppläst eller inte?
Milosevic: Det är ditt problem.

Åtalade från alla läger
Ingen av de tre parterna i inbördeskriget har gått helt fria från åtal av tribunalen. Däremot dominerar serberna de åtalade. Av de toppansvariga är general Ratko Mladic, åtalad bland annat för delaktighet i massakern i Srebrenica, och Radovan Karadzic, toppolitiker för bosnien-serberna, fortfarande på fri fot. Men den tredje i denna bosnienserbiska trojka, Biljana Plavsic, har redan dömts till elva års fängelse för brott mot mänskligheten efter det att hon erkände sig skyldig 2002. Plavsic är den enda kvinna som åtalats av tribunalen. Hon har visat stor ånger och offentligt uppmanat andra åtalade att inlämna sig till tribunalen. Vid hennes rättegång vittnade bland andra Carl Bildt och Madeleine Albright för försvaret. Plavsic avtjänar för närvarande sitt straff vid Hinseberg kvinnofängelse efter avtal mellan tribunalen och Sverige.

Alija Izetbegovic, bosnienmuslimernas ledare, var under utredning av åklagaren i Haag fram till sin död i oktober 2003. Kanske det mest kända fallet med muslimer är Celebici koncentrationsläger, uppställt av bosnienmuslimerna i byn Konjic, där flera serber avrättades.

Flera kroater har åtalats och dömts. Även Franjo Tudjman var under utredning av åklagaren för krigsbrott fram till sin död 1999. Kroatien har dock haft en mycket ambivalent inställning till tribunalen. Tudjmans parti HDZ förlorade makten 2000, och den nya regeringen ville till slut samarbeta med tribunalen och överlämna de åtalade generalerna Ademi och Gotovina. Ademi har frivilligt överlämnat sig, men Gotovina är fortfarande på fri fot. Nyligen vägrade regeringen att utlämna general Bobetko. Hans eventuella utlämnande väckte stor vrede bland vanligt folk i Kroatien. Till slut löstes det hela genom att generalen avled av hälsoproblem i april 2003.

Den diplomatiska krisen med Bobetko är utmärkande för de problem som tribunalen ofta har med länderna i före detta Jugoslavien. Tribunalen har ingen egen möjlighet att gripa åtalade, utan måste förlita sig helt på andra länders samarbete i att gripa och föra de åtalade till Haag. Framförallt Serbien har konstant misslyckats med att gripa tribunalens nu mest eftersökta personer, Mladic och Karadzic. Efter mordet på premiärminister Zoran Djindjic våren 2003 har dock en större samarbetsvilja kunnat skönjas.

Slutet på straffrihetens tidsålder
Auktoritära stater som styr och begår övergrepp mot sina medborgare får allt svårare att försvara sig och det blir allt svårare för de ansvariga i sådana regimer att undgå rättvisan. Detta börjar bli klart för före detta president Charles Taylor av Liberia, åtalad av den nya internationella domstolen i Sierra Leone som skall pröva krigsbrott i området. Det kommer snart att bli klart för tidigare Khmer Rougemedlemmar i Kambodja, där det finns långt framskridna planer på en internationell domstol för att pröva massmorden på 70-talet, och det kommer säkerligen att bli klart för de ansvariga för massakern i Ituriprovinsen i Kongo- Kinshasa, som nyligen blev känt för omvärlden via blodiga tevebilder, vilket väntas vara det första åtalet för den helt nya, permanenta Internationella brottmålsdomstolen i Haag.

I och med inrättandet av tribunalen har världen fått möjlighet att i den internationella rättvisans förtecken pröva krigsförbrytare, att visa att ingen står över lagen och att alla har rätt till en rättvis prövning i enlighet med allmänna och internationellt erkända rättsprinciper. Med Carl Bildts ord är det så en rättsstat skall fungera, ”också mot dem som förtryckt, förträngt och föraktat alla dess principer”.

I rättegångssalarna i Haag visar folkrätten sitt mänskliga ansikte. Ansiktet av enskilda människor som utsatts för de värsta grymheter krig har att erbjuda, systematisk förföljelse, avrättning, våldtäkt, förstörelse och regelrätt folkmord. I Haags rättssalar kan inte generaler gömma sig bakom nationell suveränitet, statsöverhuvuden kan inte fegt försvara sig med immunitet och offer döljs inte bakom statsgränser. I Haags rättssalar syns slutet på straffrihetens tidsålder och början på upprättelse och fred för alla dem som fallit offer för maktfullkomliga ledare och hänsynslösa krig.

Rättvisan i Haag

Det är juli 1995 i byn Srebrenica i Bosnien. FN har deklarerat området ett så kallat ”safe area,” ett säkert område. Den 6 juli attackeras den Nederländska FN-bataljonen skoningslöst av bosnienserbiska trupper och civilbefolkningen flyr in i FN:s läger vid Potocari bedjande om FN-skydd. Under överinseende av de bosnienserbiska trupperna skall lägret dock ”evakueras” via bussar. Det är då kvinnor och barn separeras från männen, som tvingas stanna kvar i lägret. Fram till den 18 juli avrättas så över sju tusen bosnienmuslimska män skoningslöst av dessa trupper i lägret och skogsområdena runt lägret, under ledning av bland annat general Ratko Mladic.

Två år innan massakern i Srebrenica etablerades den Internationella brottmålstribunalen för före detta Jugoslavien av FN:s Säkerhetsråd. Tyvärr lyckades tribunalen inte stoppa massakern i Srebrenica, men däremot står idag flera män inför skranket i Haag åtalade för delaktighet i dödandet i Srebrenica.

Sedan tribunalen inrättades 1993 har 92 åtalade prövats. 24 personer har dömts av tribunalen och därmed flyttats till andra länder som godtagit att dessa avtjänar sitt straff i det landet. Som bekant har Sverige en sådan intagen, nämligen Biljana Plavsic som avtjänar ett elvaårigt straff på Hinsebergfängelset. 51 åtalade väntar på rättegång eller genomgår rättegång och sitter i häktet i Haag. Fortfarande finns 17 åtalade som inte tagits i förvar ännu, kanske mest kända av dessa är Ratko Mladic och Radovan Karadzic, men tack vare bättre samarbete från länderna i området är det bara en tidsfråga innan dessa fångas.

Den enskilt största rättegången vid domstolen är för närvarande den mot Slobodan Milosevic. Milosevic är den första före detta statsöverhuvud att prövas för krigsbrott inför en internationell tribunal. Åtalet mot honom omfattar tre krig. På samma dag som skotten ljöd i Sarajevo 1914 utlämnades Milosevic 2001 till tribunalen under stort säkerhetspådrag. Milosevic har valt att föra sitt eget försvar, vilket innebär en stor stress på honom, något som märkts i och med att flera rättegångsdagar de senaste månaderna fått ställas in på grund av hans dåliga hälsa.

Utöver vikten av att de åtalade får en rättvis rättegång är kanske tribunalens viktigaste uppgift att också offer och anhöriga till offer får möjlighet att för världen berätta sin version av vad som hände i alla de byar i Bosnien, Kroatien och Kosovo där krigsbrotten utfördes. Detta är en vital del av tribunalens verksamhet, som är att just återupprätta fred i området före detta Jugoslavien. För mig är det viktigast att alla får tillgång till en rättvis process, men även att ge anhöriga någon sorts upprättelse.

I och med inrättandet av tribunalen har världen fått möjlighet att i den internationella rättvisans förtecken pröva krigsförbrytare från krigen i före detta Jugoslavien, att visa att ingen är över lagen och att alla har rätt till en rättvis prövning i enlighet med allmänna och internationellt erkända rättsprinciper. Det är bara på detta sätt som all de offer i Srebrenica och annorstädes kan få upprättelse. Tack vare inrättandet av den permanenta Internationella brottmålsdomstolen tidigare i år är världen på god väg mot att avsluta ostraffbarhetens tidsålder för krigsförbrytare.

Stoppa utrotningen i Darfur

Dag för dag kan vi läsa om den växande katastrofen. Dag för dag kan vi se världsledares icke-agerande. Dag för dag fördrivs, mördas, våldtas och terroriseras befolkningen i Darfurprovinsen i nordvästra Sudan.

Många månader sedan började alarmerande rapporter om fördrivningen av minoriteten i detta område nå omvärlden. Omständigheterna var skrämmande likt de som utspelade sig i Rwanda 1994 och Bosnien i början av 1990-talet. Ännu en gång användes våldtäkt som ett medvetet vapen i Khartoumregimens strategi att tillsammans med janjawidmilisen utrota folket i Darfur. Regelrätt mördande och fördrivning sker dagligen, och det är svårt att inte ta ordet folkmord, förintetgörande av en hel folkgrupp, i sin mun.

Men fortfarande finns ingen respons värd namnet från världens ledare, inte heller här i Sverige. En debatt har pågått rörande huruvida statsministern skall använda folkmord som etikett på det som händer i Sudan, och därmed förplikta Sverige att ingripa enligt folkmordskonventionen. Men debatten borde inte handla om ett sådant intellektuellt rävspel.

Vid alla mått är händelserna i Darfur en mänsklig katastrof, där hundratusentals flyktingar flyr för sina liv. Bara den insikten borde räcka för att Sverige skulle agera. Sverige kan skicka genom FN:s försorg soldater till området för att få stopp på mördandet och fördrivningen, precis som Sverige gjort i Liberia och Kongo-Kinshasa.

Men för detta krävs att Sverige höjer rösten i FN och arbetar för att den enkla styrkan på trehundra soldater från Afrikanska Unionen som nu skall hålla fred i en region lika stor som Frankrike förstärks med en rejäl fredsbevarande insats från flera länder. Det är vår skyldighet som civiliserat land att, när vi har möjlighet, hjälpa ute i världen. När våra egna gränser inte längre är hotade bör vi använda resurserna i vår försvarsmakt till att skapa en omvärld som är säker för fler människor. Då kan vi stoppa folkmordet i Darfur, och undvika ännu en svart fläck i mänsklighetens historia.