Klimatets ödesdag

På denna för klimatet så ödesdigra dag griper kylan tag i Sverige i all sin prakt.

Säkra säkerheten - från Afghanistan till Norden

Från en bas i Balkh-provinsens huvudstad Mazar-i-Sharif har sedan 2006 den svenska militära insatsen i Afghanistan utgått. Sverige deltar i den Nato-ledda ISAF-styrkan (International Security Assistance Force) som syftar till att stödja säkerheten i landet och hjälpa till att bygga upp en stabil statsmakt, ingen lätt uppgift i ett land som erövrare gått bet på sedan Alexander den Stores tid.

Dagens svenska säkerhetspolitik måste omfatta flera olika angreppssätt, på flera nivåer för att vara effektiv och verksam

Dagens svenska säkerhetspolitik måste omfatta flera olika angreppssätt, på flera nivåer för att vara effektiv och verksam – från att kunna läsa av och möta de traditionella hoten mot territoriet till att begränsa de hot som kollektivt berör flera länder i vår närhet men som emanerar från helt andra platser, såsom terrorism.

Sveriges insats i Afghanistan är ett bra exempel på det senare. Här deltar Sverige för att stödja säkerheten i ett avlägset land, men vars säkerhetspolitiska situation har en påverkan på Europa, från heroininflödet och dess understödjande av organiserad brottlighet – som ju faktisk har förmågan att påverka staters maktutövning – till den grogrund för extremism som instabila och fattiga stater utgör.

En lyckad insats i Afghanistan bygger på att landets egna medborgare och begynnande statsapparat förmår ta kontroll över utvecklingen. Ett sätt att hjälpa dem i detta är de Operational Mentoring and Liasion Teams (OMLT) som upprättats bland annat inom den svenska insatsen. Dessa fungerar som mentorer åt den afghanska armén och deras officerare för att stärka dessa i sin roll. Men enbart militära insatser räcker inte för att skapa ett stabilt land. Även civilt stöd till återuppbyggnad, infrastruktur och rättsväsende och utbildning måste ges. I stabilitetens kölvatten kommer utveckling.

Svensk säkerhetspolitik måste också kunna rikta blicken närmre våra gränser.

En beredskap på förändrade avsikter från aktörer i vår närhet kräver både en ständig vaksamhet för att upptäcka de första subtila tecknen på detta, men även en flexibilitet i vår försvarsstruktur för att snabbt kunna ställa om.

En beredskap på förändrade avsikter från aktörer i vår närhet kräver både en ständig vaksamhet för att upptäcka de första subtila tecknen på detta, men även en flexibilitet i vår försvarsstruktur för att snabbt kunna ställa om. Detta gäller även för helt nya hot som kan uppstå på lite längre sikt. Här krävs både en nationell insats, men lika mycket behöver vissa hot mötas genom kollektiva säkerhetsarrangemang tillsammans med andra berörda länder. På så sätt påminner dagens behov av kollektiv säkerhet till viss del om det Kalla kriget, medan det på andra områden rör sig om helt nya hotbilder.

Således förutsätter en lyckad säkerhetspolitik att flera områden samverkar. Militära medel liksom civilt bistånd, nära insatser liksom säkerhetsinsatser långt från våra gränser - det är så en framgångsrik politik måste föras. Om Sveriges säkerhetspolitik fortsätter att utvecklas i denna riktning har Sverige större möjligheter att verkligen främja fred, frihet och utveckling i världen.

Europadagen 2009

Den 9 maj var det Europadagen i hela EU. Den dagen 1950 lade Frankrikes utrikesminister Robert Schuman fram en plan för ett mer enat Europa. I hans deklaration sa han att "världsfreden kan inte upprätthållas utan konstruktiva insatser mot hotande faror" och att det "bidrag som ett organiserat och levande Europa kan tillföra civilisationen är oumbärligt för att bibehålla fredliga förbindelser". Hans vision var att förena Frankrikes och Tysklands kol- och stålproduktion under en gemensam hög myndighet. Häri låg gunden för vad som till sist kom att bli Europeiska unionen.

1992 tillkom då själva EU genom Maastrichtfördraget. Då skapades de tre pelare som sedermera byggts på i olika omgångar med samarbete kring försvar och säkerhet samt rättsliga frågor. Och så i år skrevs Lissabonfördraget under och nu står EU inför ytterligare förändring och utveckling. De tre pelare som vi kommit att bli så bekanta med slås bort och kvar blir bara EU. Ingen mer krånglighet med en första EG-pelare och två mindre pelare för utrikes- och rättsliga frågor. Utrikesfrågorna blir mer samordnade och en ny post som hög representant för dessa frågor skapas. Den personen kommer att ha en egen europeisk utrikesförvaltning till sitt förfogande.

I och med Lissabonfördraget blir beslutsfattande i EU:s organ enklare och mer överskådligt.

Den gamla ordningen som tillkommit sedan Maastrich och Fördraget om Europeiska unionen innehåller inte mindre än 28 olika procedurer för hur man tar beslut beroende på vilken fråga det rör sig om. Detta förenklas och en katalog av beslutsbefogenheter för unionen införs, exklusiv befogenhet (t. ex. tullområdet), delad befogenhet med medlemsländerna (t. ex. den inre marknaden) samt stödjande befogenhet (t. ex. kulturområdet). Om alla medlemsländer nu ratificerar Lissabonfördraget kan det träda ikraft den första januari 2009.

Lissabonfördraget ger Europaparlamentet mer att säga till om och parlamentet blir huvudsaklig lagstiftare i EU tillsammans med rådet. Detta gör valen till Europaparlamentet i juni 2009 extra betydelsefulla.

Aldrig tidigare i världshistorien har så många människor haft rätt att rösta i samma val. De 751 parlamentariker som väljs kommer att representera 496 miljoner européer.

Men det är inte bara i EU:s fördag som det behöver förändras. Förändringen av jordbrukspolitiken, såsom frikopplingen av sambandet bidrag-produktion, måste fortsätta, bort från statligt understöd och snedvridning av konkurrensen till förmån för världens fattiga länder. De nya ekonomiska avtalen som slutits med framförallt de afrikanska länderna måste se till att helt öppna den europeiska marknaden för dessa länder. Viktigt är också att fortsätta utveckla samarbeten som av naturen måste vara gränsöverskridande, såsom bekämpning av den grova brottsligheten, och ta bort sådant som inte är det.

På årets Europadag syntes mycket få, eller inga, europaflaggor vajar i de svenska trädgårdarna. Men kanske kan de kommande reformerna visa att EU går att förändra, och att våra europeiska grannar är närmre än vi tror.

Schumans ord ekar än: "... Detta förslag [kommer] att skapa de första konkreta grundvalarna för en europeisk federation som är oundgänglig för att bevara freden."

Olympiaden och politik har visst ett nära samband

Det pågår en febril debatt inför de kommande Olympiska spelen i Kina i sommar. En fråga som kommit upp är den om bojkott av invigningsceremonin av stats- och regeringschefer. Från många håll möts kravet med argumentet att bojkotter sällan uppnår sina mål, utan snarare stärker en regims inhemska legitimitet. Det ligger något klokt i det.

Ett annat argument som framförs är att idrott och politik inte hör ihop. Detta är betydligt svårare att ta till sig, speciellt med tanke på vem som främst framför argumentet, den Internationella Olympiska Kommittén (IOK). När den för fram detta argument visar det på ett visst mått av aningslöshet rörande de Olympiska spelens historia. Det blir inte bättre av att man IOK själv pekar på att Kina förbundit sig till att respektera journalisters yttrandefrihet. IOK använder alltså själv politiska påtryckningar som medel för Olympiaden som ska hållas.

De Olympiska spelen har ett intimt samband med politik, liksom mycket av sporten som utövas på hög nivå av nationella lag. Vem har inte känt stolthet när ens landsman eller -kvinna vinner ett guld och landets flagga hissas till Du gamla du fria. Den debatt som uppstått om Kina och mänskliga rättigheter visar på hur tätt sammanlänkat idrotten i de Olympiska spelen samt andra världsmästerskap och international politik är. Se OS-bojkotten 1980 efter att Sovjet invaderat Afghanistan. Se hur de Nord- och Sydkoreanska lagen numera tävlar under gemensam flagg. Se den Serbiske simmare som nyligen hade på sig en tröja med budskapet ”Kosovo tillhör Serbien” under sin medaljceremoni.

Så visst kan man önska att idrott och politik inte hörde ihop, men på olympisk nivå visar historien att idrotten och politiken absolut har ett nära samband och samspel med varandra.

Och då kräver det att de politiker från världens länder som besöker de Olympiska spelen i Beijing faktiskt talar mycket tydligt om de brott mot de universella mänskliga rättigheterna som den kommunistiska regimen i Kina faktiskt begår.

Och då kräver det att de politiker från världens länder som besöker de Olympiska spelen i Beijing faktiskt talar mycket tydligt om de brott mot de universella mänskliga rättigheterna som den kommunistiska regimen i Kina faktiskt begår.

Efterlysning av det internationella försvaret

Sveriges försvarsmakt har bestått av ett territorialförsvar ända sedan kalla kriget. När Berlinmuren föll innebar det naturligtvis förändringar även för det svenska försvaret. Man talade om nätverksbaserat försvar och en säkring av Sveriges säkerhet genom att bevara freden i övriga världen. Men trots många försvarsbeslut och inriktningar är fortfarande försvarsmaktens organisationen i många avseende anpassat efter en annan tids verklighet.

Den svenska neutralitetspolitiken som i förlängningen inneburit självförsörjning vad gäller materielanskaffning är en black om foten för försvarsmakten.

Den svenska neutralitetspolitiken som i förlängningen inneburit självförsörjning vad gäller materielanskaffning är en black om foten för försvarsmakten. Självförsörjningsårincipen har inneburit årtionden av egenutveckling av allt från stridsflyg till ubåtar och artilleri. Detta har givit mycket höga materielkostnader. Kan ett land på åtta-nio miljoner invånare egentligen motivera egenutveckling av ett stridsflyg? I sammanhanget kan nämnas att de enda andra länder som utvecklat egna stridsflyg är USA, Indien, Kina, Frankrike, Ryssland och Storbritannien.

Insikten att Sveriges säkerhet är beroende av säkerheten i världen bör ha förstärkts efter 2003 och hur exempelvis kriget i Irak ger känningar ända upp till Sverige. Därför är det så nedslående att se på det svenska försvarets internationella insatser. Visst pågår det utlandsinsatser med svenska soldater i allt ifrån Kosovo till Afghanistan. Men trots det är det en mycket liten del av försvarets personal som är involverade i utlandsuppdragen. Sverige har en utlandsstyrka på 1000 soldater, varav lite mer än 800 just nu är utlandsstationerade. Man kan göra en jämförelse med Finland, som har en utlandsstyrka som är dubbelt så stor, 2000 soldater. Det bör nämnas att Finlands försvarsmakt består av 9000 yrkes- och reservofficerare medan Sverige har mer än dubbelt så många, 21000. Och Finland har som bekant en mycket konkret erfarenhet av såväl kalla kriget som det nuvarande säkerhetspolitiska läget i exempelvis grannlandet Ryssland.

Det är synd att Sveriges försvarspolitik numera förvandlats till en budgetteknisk övning. Sverige behöver ett försvar som är med och säkrar fred i världens oroshärdar samtidigt som det är uppmärksamt på och anpassningsbart till förändringar i den säkerhetspolitiska situationen i närområdet. För att det ska fungera måste några mycket tydliga signaler skickas till Försvarsmakten om vad som förväntas och förutsättningar ges för att omdana en föråldrad organisation.

Mänskliga rättigheter i Kina

Tillsammans med Nordkorea och Kuba är Kina en av världens kommunistiska diktaturer. Landet är också en av världens snabbast växande ekonomier. 2008 sållar det sig till den skara länder som har varit värd för de olympiska spelen. Då samlas världens idrottare i Beijing för att tävla i sportmannamässig anda.

Men en aktör som inte spelar enligt regelboken är Kina självt. Gång på gång bryter Kina mot de mänskliga rättigheterna.

Regimen censurerar dagligen vad som sägs i landet. Internet är begränsat och censurerat. Opposition är förbjudet. Rättssäkerheten vid rättegångar där dödsstraff utdöms är bristfällig och tortyr förekommer i vissa fall av ”rehabilitering”.

Inför upptakten till OS har regimen också börjat tvångsförflytta människor från sina hem för att göra plats för OS-byggen, utan ersättning. Inga utomstående observatörer tillåts för att tillse att Kina inte bryter mot de mänskliga rättigheterna och utländska journalister hindras i sitt arbete.

Genom att förlägga ett sådant evenemang som de olympiska spelen i ett land som så flagrant bryter mot de universella värdena om mänskliga rättigheter ger man landet en legitimitet som det inte förtjänar. De olympiska spelen har alltid haft en enorm politisk sprängkraft som går utöver de sportsliga prestationerna. Se hur Nord- och Sydkorea idag tävlar i ett gemensamt lag eller hur USA och 62 andra länder bojkottade OS i Moskva 1980 för att protestera mot Sovjets inva-sion av Afghanistan.

För att inte undervärdera de värden som den olympiska andan och som Sverige som rättsstat står för bör Sverige vara tydlig i sin kritik av Kinas agerande rörande mänskligheter. Kina bör också tillåta internationella mänskliga rättighetsgrupper övervaka Kina i synnerhet inför och under de olympiska spelen.

Medan våra idrottare strävar för att springa snabbare, nå högre och bli starkare som det olympiska mottot uttalar är det inte för mycket begärt av Kina att bli mer lyhört och mindre förtyckande.

FN:s råd för mänskliga rättigheter

Den 3 april 2006 bildades FN:s råd för mänskliga rättigheter. Under Jan Eliassons ordförandeklubba beslutade FN:s generalförsamling att ersätta den tidigare kommissionen som bestod av flera av världens mest notoriska förbrytare av mänskliga rättigheter. Trots höga förhoppningar och en bredare uppsättning av medlemsländer har rådet idag långt ifrån uppfyllt de uppställda förväntningarna.

Rådet har bland annat som uppgift att utföra universell periodisk uppföljning av samtliga 192 medlemsstaters uppfyllande av sina förpliktelser vad gäller mänskliga rättigheter.

Rådet har hittills endast kritiserat ett enda land för förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna – Israel har kritiserats nio gånger.

Det är just den universella periodiska uppföljningen av länders uppfyllande av sina förpliktelser, som alltså skall omfatta alla medlemsländer, som skiljer rådet från sin företrädare kommissionen, och det är här man misslyckats.

Sverige är inte medlem av rådet. Dock som medlem av FN och EU bör Sverige genom sina grannländer, såsom exempelvis Tyskland och Finland som är med-lemmar, uppmana till att rådet uppfyller sina viktiga förpliktelser och får på plats en mekanism för den periodiska uppföljningen. Detta ligger också i linje med vad moderaterna anser om att där så behövs vara kritisk mot FN när FN inte klarar sina uppgifter.

Svenskt bistånd i framtiden

Sverige är ett av de få länder i världen som uppnår FN:s rekommendation att ägna minst 0,7 procent av bruttonationalinkomsten åt bistånd, med Sveriges hela procent är vi bäst i klassen. Men hur effektivt är ett mål i hur mycket man ska spendera istället för ett mål i vad som ska uppnås?

Men hur effektivt är ett mål i hur mycket man ska spendera istället för ett mål i vad som ska uppnås?

Nyligen kom Riksrevisionen med svidande kritik mot Sidas implementering av svenskt bistånd. Riksrevisorerna menade att biståndspengar har betalats ut kontant i länder som har hög grad av korruption, att Sida har stora brister i internkontrollen över biståndsprojekt samt att flera av de granskade projekten visar på oegentligheter och fel. Det är alla tecken på ett bistånd som är inriktad på att bränna pengar, inte uppnå resultat.

Det är inte ens säkert att bistånd i form av reda pengar är det bästa sättet att hjälpa världens fattiga och underutvecklade länder. Många gånger finns det institutionella problem i länderna som hindrar en effektiv användning av biståndet, andra gånger läggs pengarna helt sonika i de styrandes egna fickor.

Ett spännande område som håller på att växa fram är bistånd i form av know-how, där Sverige lär ut saker vi är bra på till utvecklingsländer. På det sättet får de verktyg att själva tackla sina problem.

Inte sällan är det dock västs handelstullar som är det största hindret för underutvecklade länder och dess invånare att resa sig ur fattigdomen. Inget skulle göra så mycket för världens fattiga som just lyftandet av handelshinder och slopande av subventioner till inhemsk produktion.

Vad som är klart är att svensk biståndspolitik måste omvärdera målet att spendera och istället införa ett mål att uppnå. Sann kvalitet kan inte alltid mätas i pengar.

Vad som är klart är att svensk biståndspolitik måste omvärdera målet att spendera och istället införa ett mål att uppnå. Sann kvalitet kan inte alltid mätas i pengar. Det hoppas jag biståndsminister Gunilla Carlsson också vet.

Reformera Förenta Nationerna

Varje år den 24 oktober firas FN-dagen. Det var då 1945 som FN-stadgan, efter undertecknade av världens ledare efter andra världskrigets slut i San Fransisco, trädde i kraft. Där fastlades bland annat att världens länder skulle sträva efter en ”fredlig lösning av konflikter”.

Världen är en mycket annorlunda plats än den världskrigshärjade verkligheten som rådde 1945. FN har alltjämt sedan dess gjort stora framsteg vad gäller synen på mänskliga rättigheter. Den länge rådande folkrättsliga synen var att ett lands suveränitet sätter stopp för alla försök för omvärlden att ingripa om exempelvis grova människorättsbrott håller på att begås inne i landet. Idag finns det sådana brott som ”chockar människans samvete” – för att använda FN:s Generalförsamlings ord – såsom folkmord som i princip lägger en skyldighet på länder att ingripa.

När advokaten Raphael Lemkin förde fram begreppet genocide – folkmord – var nazisternas brott färska i minnet. När händelser som sker idag vittnar om att folkmord håller på att begås verkar människans samvete inte chockas alls, eller alldeles för sent. Debatten blir ett spel om semantik, skall vi använda order folkmord eller inte.

Det är därför man med tungt hjärta ser att händelserna i Darfur får fortsätta utan ett riktigt ingripande från omvärlden, framförallt väst (Afrikanska Unionen har redan ställt upp med trupper). Vi har sett det förut. I Rwanda 1994 fanns konkreta möjligheter att förhindra folkmordet av uppåt en miljon rwandeser, men omvärlden ingrep inte innan det var för sent. Det uppskattas att nära 70 000 redan mördats i Darfur.

FN har inte förmått förhindra händelserna i Sudan. Flera gånger har någon av de vetohållande länderna stoppat användandet av epitetet folkmord om händelserna i Darfur, vilket skulle förpliktiga ett ingripande enligt folkmordskonventionen. Detta talar inte för att FN är totalt förlegat, men visar att reform av världsorganisationen är nödvändig. Där ligger framförallt förändring av vetoreglerna i Säkerhetsrådet som första prioritet. Tidigare generalsekreteraren Kofi Annan lade fram förslag på just sådan modernisering av organisationen, men av dessa blev intet.

Grundtesen som framfördes vid FN:s grundande gäller fortfarande, nämligen att den bästa lösningen av konflikter är genom samarbete mellan länder. Men för att förhindra folkmord krävs snabba ingripanden, och där behöver FN reformeras. Tills dess får länder med beslutsamhet och samvete, likt vad som skedde i fallet Kosovo 1999, se till att vid sidan om FN ingripa. Allt annat vore oanständigt.

Globaliseringskritiker hot mot världens fattiga

Globaliseringskritikerna är ett hot mot världens fattiga. Deras antiglobaliseringsidéer skulle leda till att de som idag lever under fattigdomsstrecket kommer att där förbli.

Många vårdslösa påståenden slängs in i debatten om världens globalisering. Det påstås om och om igen att klyftorna mellan fattiga och rika ökar och att det blir alltfler fattiga i världen.Problemet är bara att världens fattiga inte ökar, de minskar. Det finns ett otal rapporter som alla, på olika sätt, visar samma trend i världen, att andelen extremt fattiga minskar samtidigt som befolkningen i världen ökar. Detta innebär snarare att klyftorna i världen minskar.

Anledning till denna markanta minskning är just globaliseringen. Världen har de senaste 50 åren genomgått en förändring i välståndförbättring som världen inte tidigare skådat. Det kan jämföras med de enorma framsteg som gjordes under den industriella revolutionen.Sambanden är tydliga. I de ekonomier där marknaden är fri och öppen, där äganderätten har ett starkt skydd och där gränsen ut mot världen är öppen, där finns också bättre tillväxt, högre välstånd, längre medellivslängd och en mindre andel av befolkningen levande i fattigdom.

Globaliseringskritiker menar att en dynamisk marknad och internationellt rörligt kapital hotar demokratin. Sanningen är att det bara är ett hot mot vad de vill använda demokrati till – mer statlig makt. Faktum är att globalisering är motorn i spridande av idéer vilket i sig leder till en öppnare, och mer demokratisk, värld.

Varför vill globaliseringskritikerna införa fler hinder för den globalisering som sker runt om oss? Varför skall vi förvägra människor i fattiga länder samma friheter som vi har i vår vardag och som har gjort oss rika? För faktum är att ingen enskild insats har gjort så mycket för världens fattiga som just öppnande av gränser och frisläppandet av handeln.

Studenttal på Rudbeckianska gymnasiet

Den 10 juni 2005 fick jag möjligheten att tala inför avgångsklasserna på Rudbeckianska gymnasiet i Västerås. Nedan följer mitt tal.

"Studenter!

Nu sitter ni här i era så hårt förvärvade vita mössor. Några av er trötta från de senaste avslutningsveckornas intensiva tid, några av er lite ledsna sista dagen med klasskompisarna; alla oerhört glada. Jag vet hur det känns, det var sju år sedan jag själv satt här i Ljushallen som student på Rudbeck.

När jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att tala till er idag blev jag först och främst oerhört glad, då Rudbeck ligger mig varmt om hjärtat och jag har många fina minnen härifrån. Det är också ett fantastiskt tillfälle att utifrån mina egna erfarenheter och upplevelser ge några vägledande ord inför det som nu väntar er. Det är även en möjlighet för mig att påverka er syn på vägvalen ni av olika anledningar måste göra i framtiden.

Jag valde att läsa vidare efter gymnasiet och sökte därför till juristprogrammet i Uppsala. Jag stod dock först som 325:e reserv och hade inte direkt räknat med att komma in. Men som så många gånger i livet händer det saker som man inte har tänkt sig. Två dagar innan kursen startade fick jag beskedet att jag blivit antagen. När jag sedan skrev min examensuppsats i folkrätt hade jag en professor från Wales som hjälpte mig att söka en tjänst vid FN:s internationella krigsförbrytartribunal i Haag, som dömer över krigsbrotten begångna under krigen i det forna Jugoslavien. Efter lång tid, jag hade nästan glömt bort min ansökan till tribunalen, kom det ett antagningsbrev. Jag blev förstås oerhört glad.

Vid tribunalen arbetade människor från över 80 olika länder. Jag jobbade som juridisk assistent för en domare från Japan, delade rum med en Kines och en Australiensare, hade möten varje dag med människor från Rwanda, Tjeckien, Kanada, Portugal, Malta, Norge och naturligtvis det forna Jugoslavien. Alla hade djupa akademiska kunskaper i mycket komplicerade juridiska ämnesområden och fina examina. Men något som var mycket viktigare än alla fina examina och en förutsättning för att allt arbete vid tribunalen skulle fungera väl, var att var och en hade personliga egenskaper färgade av just deras unika erfarenheter i livet och använde sig av dessa i umgänget med sina kollegor. Dessa personligheterna var det som höll ihop arbetet vid tribunalen.

Jag arbetar idag med att förhandla kontrakt med företag från hela världen. Jag märker samma sak där, nämligen att det oftast inte är den tekniska fackkunskapen som är nyckeln till en framgångsrik förhandling, utan att bemöta människor med respekt och öppenhet.

Vår generation lever i en värld som skiljer sig vida från den våra föräldrar växte upp i. Bara för att gymnasietiden nu är vid vägens ände innebär det inte att lärandet tar slut, men däremot handlar det om ett annat slags lärande. Kunskap ute i den riktiga världen mäts inte längre bara med MVG, VG eller G. Att lära sig derivata eller om Slaget vid Brömsebro är en, om än viktig, sak; att lära sig för livet en annan. Numera värderas allt mer även de erfarenheter vi bär på och de personliga egenskaper vi har, något som blev mycket tydligt för mig på tribunalen i Haag.

Några av er kommer att välja att gå vidare till högskola och bygga vidare på era akademiska kunskaper. Några kommer att gå direkt ut i arbetslivet med yrkeskunskaper i bagaget. Ytterligare några kommer att själva bygga på era erfarenheter genom resor och upplevelser, kanske redan nu i sommar. Som ni märker är det nu ni i allt större utsträckning bestämmer själva över era liv.

Så kom ihåg att det är inte det enskilda betyget ni fick i en enskild kurs som kommer att följa er, utan den ständiga påbyggnaden av kunskap som sker genom hela livet. Vad ni än tar er för är mitt råd att möta dagen med tillförsikt, öppenhet och nyfikenhet.

Studenter, jag vill gratulera er på denna studenters lyckliga dag och önska er all lycka i framtiden! HURRA!"

Ett slut på straffrihetens tidsålder

Folkrätten och dess tolerans för statsöverhuvudens övergrepp på den egna befolkningen inom landets gränser är på väg att luckras upp. I Haag ställs krigsförbrytare och folkmördare till svars för sina handlingar, utan att kunna gömma sig bakom sina ämbeten.
________

Straffrihetens tidsålder – eller ”the age of impunity” på engelska – närmar sig sitt slut. Begreppet hänför sig till att krigsförbrytare alltför ofta slipper ställas inför skranket och sona sina brott. Slutet på denna tidsålder påbörjades för över femtio år sedan. Vid rättegångarna i Nürnberg 1946 fanns det stora förhoppningar att flera andra ansvariga för allvarliga humanitära brott skulle dras inför rätta. Förhoppningarna fanns där för massmorden i Lenins och Stalins Sovjetunion, Maos Kina, Idi Amins Uganda, Pol Pots Kambodja, och El Salvador. När Irak invaderade Kuwait i Gulfkriget 1990 återuppväcktes förhoppningarna av inga mindre än Margaret Thatcher och George Bush Sr. Tanken var att föra Iraks ledare inför en internationell domstol för påstådda krigsförbrytelser. Det blev dock ingen domstol för att pröva Saddam Hussein och de andra den gången. Frågan om en internationell domstol lades då istället på FN:s bord.

Nästa gång frågan fick förnyad aktualitet var då nyheter började komma om massmord och fördrivning av lokal-befolkningen i inbördeskriget i Jugoslavien, främst i Bosnien. Frågan lyftes vid Londonkonferensen för före detta Jugoslavien i december 1992. Efter en tid av febril aktivitet anmäldes flera utkast till förslag för en internationell tribunal till FN:s generalsekreterare. I Säkerhetsrådets resolution 808 beslutades att en internationell tribunal skulle inrättas. Genom resolution 827 den 25 maj 1993 antogs domstolens stadga och därmed inrättades Internationella brott-målstribunalen för före detta Jugoslavien.

Vittnen gör det verkligt
Mödrar, fäder, före detta statsöverhuvuden, generaler, lorder, ministrar och diplomater har alla passerat revy inför rättegångssalarna i Haag, antingen som vittnen eller åtalade. Mest uppmärksammade blir naturligtvis ”the big fish”, som Slobodan Milosevic. Dessa befann sig på toppen av en struktur, och behövde aldrig eller sällan själva delta fysiskt i brotten. Trots dessa fåtöljförbrytare och deras övergripande ansvar för det som hände, luckras sambandet mellan deras handlingar och de utförda brotten alltför lätt upp. Men raskt rycks man tillbaka till verkligheten när ett av offren sätter sig i vittnesbåset för att berätta sin historia.

Fråga: Okej, du höll på att beskriva vad som hände medan du stod uppradad där med dina kompisar.
Svar: Ja. Sedan kom ett eldutbrott från min högra sida. Folk ramlade till vänster så här. Jag blev omkullkastad av andra personer. Min högra arm var kvar på mitt bröst, och sedan slutade skjutningen. Sedan kom en person fram och sköt varje person för sig.

Krig på flera fronter
Kriget i Jugoslavien började när delrepublikerna Slovenien och Kroatien förklarade sig självständiga 1991. Slovenien undgick kriget med bara några sporadiska sammandrabbningar mellan den jugoslaviska armén JNA och slovener. Kroatien kastades dock in i brinnande krig, inte minst tack vare de nationalistiska strömningar som piskats upp av Franjo Tudjmans parti HDZ. Tudjman införde en ny flagga med det gamla schackmönstret som även de kroatiska fascisterna använde under andra världskriget, då tusentals serber blev mördade av den naziststödda regimen.

Kroatserber i östra delen av Kroatien körde ut stora delar av den kroatiska befolkningen. När kriget avtog i Kroatien spillde det över gränsen ner i Bosnien- Herzegovina, med trupper från både Serbien och Kroatien som deltagare. 1992 valdes nationalisten Franjo Tudjman till Kroatiens president, och 1995 lyckades hans trupper återta stora delar av landet och körde, med tidvis mycket brutala metoder, ut kroatserberna till Serbien och Bosnien.

Bosnien-Herzegovina drabbades 1991 av det serbiska partiet SDS cyniska kampanj att skapa separata och autonoma serbiska enklaver i många av kommunerna i framförallt norra Bosnien, den så kallade Krajinaregionen. Kampanjen innebar massbortförsel av icke-serbiska invånare i dessa kommuner, och många av krigets värsta brott begicks i dessa kampanjer för att få ”etniskt rena” områden.

Immunitet biter inte här
Tribunalen i Haag har rätt att åtala alla grova brott mot den internationella humanitära rätten som begåtts på forna Jugoslaviens område sedan 1991. Det innebär att dess möjlighet att åtala fortfarande gäller om brott skulle begås idag, ett faktum som Slobodan Milosevic blev uppenbart varse om. Han hade varit under utredning av åklagaren i Haag under flera år, men det var först under kriget i Kosovo 1999 som åklagaren såg sin chans att ta honom. Milosevic åtalades i maj samma år för brutala brott mot lokalbefolkningen utförda av serbiska trupper, brott som bara kunde få ett slut genom ingripande från Nato.

På det för Jugoslavien så ödesdigra datumet 28 juni, samma dag som skotten ljöd i Sarajevo 1914, utlämnades Milosevic 2001 till tribunalen i Haag och paraderades i fånguniform till sitt nya hem i tribunalens fängelseenhet. Som första före detta statsöverhuvud står han nu inför rätta, åtalad för brott begångna i tre krig, bland annat brott mot mänskligheten, brott mot krigsreglerna och folkmord, det mest allvarliga av alla brott, även känt som ”the crime of all crimes”. Tribunalens stadga ger tydligt besked att parlamentarisk eller statschefsimmunitet inte har någon effekt inför tribunalen, till Milosevics stora besvikelse.

När Milosevic för första gången stod inför domarna, med sin arm nonchalant slängd över stolsryggen, lät det så här:

Milosevic: Jag anser denna tribunal vara en falsk tribunal och åtalet ett falskt åtal. Det är olagligt genom att inte ha tillsatts av FN:s Generalförsamling.
Domare May: Vill du ha åtalet uppläst eller inte?
Milosevic: Det är ditt problem.

Åtalade från alla läger
Ingen av de tre parterna i inbördeskriget har gått helt fria från åtal av tribunalen. Däremot dominerar serberna de åtalade. Av de toppansvariga är general Ratko Mladic, åtalad bland annat för delaktighet i massakern i Srebrenica, och Radovan Karadzic, toppolitiker för bosnien-serberna, fortfarande på fri fot. Men den tredje i denna bosnienserbiska trojka, Biljana Plavsic, har redan dömts till elva års fängelse för brott mot mänskligheten efter det att hon erkände sig skyldig 2002. Plavsic är den enda kvinna som åtalats av tribunalen. Hon har visat stor ånger och offentligt uppmanat andra åtalade att inlämna sig till tribunalen. Vid hennes rättegång vittnade bland andra Carl Bildt och Madeleine Albright för försvaret. Plavsic avtjänar för närvarande sitt straff vid Hinseberg kvinnofängelse efter avtal mellan tribunalen och Sverige.

Alija Izetbegovic, bosnienmuslimernas ledare, var under utredning av åklagaren i Haag fram till sin död i oktober 2003. Kanske det mest kända fallet med muslimer är Celebici koncentrationsläger, uppställt av bosnienmuslimerna i byn Konjic, där flera serber avrättades.

Flera kroater har åtalats och dömts. Även Franjo Tudjman var under utredning av åklagaren för krigsbrott fram till sin död 1999. Kroatien har dock haft en mycket ambivalent inställning till tribunalen. Tudjmans parti HDZ förlorade makten 2000, och den nya regeringen ville till slut samarbeta med tribunalen och överlämna de åtalade generalerna Ademi och Gotovina. Ademi har frivilligt överlämnat sig, men Gotovina är fortfarande på fri fot. Nyligen vägrade regeringen att utlämna general Bobetko. Hans eventuella utlämnande väckte stor vrede bland vanligt folk i Kroatien. Till slut löstes det hela genom att generalen avled av hälsoproblem i april 2003.

Den diplomatiska krisen med Bobetko är utmärkande för de problem som tribunalen ofta har med länderna i före detta Jugoslavien. Tribunalen har ingen egen möjlighet att gripa åtalade, utan måste förlita sig helt på andra länders samarbete i att gripa och föra de åtalade till Haag. Framförallt Serbien har konstant misslyckats med att gripa tribunalens nu mest eftersökta personer, Mladic och Karadzic. Efter mordet på premiärminister Zoran Djindjic våren 2003 har dock en större samarbetsvilja kunnat skönjas.

Slutet på straffrihetens tidsålder
Auktoritära stater som styr och begår övergrepp mot sina medborgare får allt svårare att försvara sig och det blir allt svårare för de ansvariga i sådana regimer att undgå rättvisan. Detta börjar bli klart för före detta president Charles Taylor av Liberia, åtalad av den nya internationella domstolen i Sierra Leone som skall pröva krigsbrott i området. Det kommer snart att bli klart för tidigare Khmer Rougemedlemmar i Kambodja, där det finns långt framskridna planer på en internationell domstol för att pröva massmorden på 70-talet, och det kommer säkerligen att bli klart för de ansvariga för massakern i Ituriprovinsen i Kongo- Kinshasa, som nyligen blev känt för omvärlden via blodiga tevebilder, vilket väntas vara det första åtalet för den helt nya, permanenta Internationella brottmålsdomstolen i Haag.

I och med inrättandet av tribunalen har världen fått möjlighet att i den internationella rättvisans förtecken pröva krigsförbrytare, att visa att ingen står över lagen och att alla har rätt till en rättvis prövning i enlighet med allmänna och internationellt erkända rättsprinciper. Med Carl Bildts ord är det så en rättsstat skall fungera, ”också mot dem som förtryckt, förträngt och föraktat alla dess principer”.

I rättegångssalarna i Haag visar folkrätten sitt mänskliga ansikte. Ansiktet av enskilda människor som utsatts för de värsta grymheter krig har att erbjuda, systematisk förföljelse, avrättning, våldtäkt, förstörelse och regelrätt folkmord. I Haags rättssalar kan inte generaler gömma sig bakom nationell suveränitet, statsöverhuvuden kan inte fegt försvara sig med immunitet och offer döljs inte bakom statsgränser. I Haags rättssalar syns slutet på straffrihetens tidsålder och början på upprättelse och fred för alla dem som fallit offer för maktfullkomliga ledare och hänsynslösa krig.

Rättvisan i Haag

Det är juli 1995 i byn Srebrenica i Bosnien. FN har deklarerat området ett så kallat ”safe area,” ett säkert område. Den 6 juli attackeras den Nederländska FN-bataljonen skoningslöst av bosnienserbiska trupper och civilbefolkningen flyr in i FN:s läger vid Potocari bedjande om FN-skydd. Under överinseende av de bosnienserbiska trupperna skall lägret dock ”evakueras” via bussar. Det är då kvinnor och barn separeras från männen, som tvingas stanna kvar i lägret. Fram till den 18 juli avrättas så över sju tusen bosnienmuslimska män skoningslöst av dessa trupper i lägret och skogsområdena runt lägret, under ledning av bland annat general Ratko Mladic.

Två år innan massakern i Srebrenica etablerades den Internationella brottmålstribunalen för före detta Jugoslavien av FN:s Säkerhetsråd. Tyvärr lyckades tribunalen inte stoppa massakern i Srebrenica, men däremot står idag flera män inför skranket i Haag åtalade för delaktighet i dödandet i Srebrenica.

Sedan tribunalen inrättades 1993 har 92 åtalade prövats. 24 personer har dömts av tribunalen och därmed flyttats till andra länder som godtagit att dessa avtjänar sitt straff i det landet. Som bekant har Sverige en sådan intagen, nämligen Biljana Plavsic som avtjänar ett elvaårigt straff på Hinsebergfängelset. 51 åtalade väntar på rättegång eller genomgår rättegång och sitter i häktet i Haag. Fortfarande finns 17 åtalade som inte tagits i förvar ännu, kanske mest kända av dessa är Ratko Mladic och Radovan Karadzic, men tack vare bättre samarbete från länderna i området är det bara en tidsfråga innan dessa fångas.

Den enskilt största rättegången vid domstolen är för närvarande den mot Slobodan Milosevic. Milosevic är den första före detta statsöverhuvud att prövas för krigsbrott inför en internationell tribunal. Åtalet mot honom omfattar tre krig. På samma dag som skotten ljöd i Sarajevo 1914 utlämnades Milosevic 2001 till tribunalen under stort säkerhetspådrag. Milosevic har valt att föra sitt eget försvar, vilket innebär en stor stress på honom, något som märkts i och med att flera rättegångsdagar de senaste månaderna fått ställas in på grund av hans dåliga hälsa.

Utöver vikten av att de åtalade får en rättvis rättegång är kanske tribunalens viktigaste uppgift att också offer och anhöriga till offer får möjlighet att för världen berätta sin version av vad som hände i alla de byar i Bosnien, Kroatien och Kosovo där krigsbrotten utfördes. Detta är en vital del av tribunalens verksamhet, som är att just återupprätta fred i området före detta Jugoslavien. För mig är det viktigast att alla får tillgång till en rättvis process, men även att ge anhöriga någon sorts upprättelse.

I och med inrättandet av tribunalen har världen fått möjlighet att i den internationella rättvisans förtecken pröva krigsförbrytare från krigen i före detta Jugoslavien, att visa att ingen är över lagen och att alla har rätt till en rättvis prövning i enlighet med allmänna och internationellt erkända rättsprinciper. Det är bara på detta sätt som all de offer i Srebrenica och annorstädes kan få upprättelse. Tack vare inrättandet av den permanenta Internationella brottmålsdomstolen tidigare i år är världen på god väg mot att avsluta ostraffbarhetens tidsålder för krigsförbrytare.

Stoppa utrotningen i Darfur

Dag för dag kan vi läsa om den växande katastrofen. Dag för dag kan vi se världsledares icke-agerande. Dag för dag fördrivs, mördas, våldtas och terroriseras befolkningen i Darfurprovinsen i nordvästra Sudan.

Många månader sedan började alarmerande rapporter om fördrivningen av minoriteten i detta område nå omvärlden. Omständigheterna var skrämmande likt de som utspelade sig i Rwanda 1994 och Bosnien i början av 1990-talet. Ännu en gång användes våldtäkt som ett medvetet vapen i Khartoumregimens strategi att tillsammans med janjawidmilisen utrota folket i Darfur. Regelrätt mördande och fördrivning sker dagligen, och det är svårt att inte ta ordet folkmord, förintetgörande av en hel folkgrupp, i sin mun.

Men fortfarande finns ingen respons värd namnet från världens ledare, inte heller här i Sverige. En debatt har pågått rörande huruvida statsministern skall använda folkmord som etikett på det som händer i Sudan, och därmed förplikta Sverige att ingripa enligt folkmordskonventionen. Men debatten borde inte handla om ett sådant intellektuellt rävspel.

Vid alla mått är händelserna i Darfur en mänsklig katastrof, där hundratusentals flyktingar flyr för sina liv. Bara den insikten borde räcka för att Sverige skulle agera. Sverige kan skicka genom FN:s försorg soldater till området för att få stopp på mördandet och fördrivningen, precis som Sverige gjort i Liberia och Kongo-Kinshasa.

Men för detta krävs att Sverige höjer rösten i FN och arbetar för att den enkla styrkan på trehundra soldater från Afrikanska Unionen som nu skall hålla fred i en region lika stor som Frankrike förstärks med en rejäl fredsbevarande insats från flera länder. Det är vår skyldighet som civiliserat land att, när vi har möjlighet, hjälpa ute i världen. När våra egna gränser inte längre är hotade bör vi använda resurserna i vår försvarsmakt till att skapa en omvärld som är säker för fler människor. Då kan vi stoppa folkmordet i Darfur, och undvika ännu en svart fläck i mänsklighetens historia.