Rule Britannia — om kungligt bröllop och överhus

Storbritannien har som bekant en ny princessa sedan gårdagens kungliga bröllop. Samtidigt som Storbritanniens traditionstyngda kungahus firar vankas desto större förändringar inom Storbritanniens demokratiska system.

Idag sitter över 700 personer i House of Lords, flera av dem på livstid och genom arv. Tony Blair genomförde vissa förändringar till systemet för House of Lords och dess arvsbefattningar. Nu förslås desto större förändringar av sittande regeringskoalitionen med David Cameron i spetsen.

För det första ska antalet medelmmat i överhuset reduceras till cirka 300. Av dessa ska omkring 80 procent tillsättas genom proportionella val. Resterande platser ska tillsättas av regeringen för att behålla möjligheten att ta in expertis från pensioonerade domare med flera som inte kan tänkas ställa upp i partival. Mandatperioden för ledamöterna i denna nya senat som blir resultatet av förändringarna kommer att ligga på 15 år.

Kanske mest intressant är att dessa förändringar kan leda till att Storbritannien tvingas nedteckna detta i något som liknar en konstitution, något landet hittills klarat sig utan. Delar av dessa förändringar går till folkomröstning 5:e maj, men även om de får grönt ljus från väljarna kvarstår en lång övergångsfas, Storbritannien är ändå inte känt för att avskaffa traditioner över natt.

Förändringarna kan välkomnas ur ett liberalt perspektiv, särskilt med tanke på det arvsystem som rått för vissa av platserna i överhuset. Det blir spännande att se hur dessa förändringar, samlat med övriga förslag på förändringa av valsystemet, faller ut.

Om kunskap, TV och svenska skolan

Efter att ha tagit mig igenom Maciej Zarembas serie i DN om den svenska skolan fick jag mig här om dagen en kontrast när jag slog på tv:n. Där stod en glad Lasse Kronér och testade vuxnas kunskaper mot vad femteklassare vet. Det var kunskapsfrågor som "vad heter Europas största sjö" och liknande.

Zarembas poäng var att Sverige inte har en skola som sätter fokus på kunskaper att ledande pedagoger menar att det till och med skulle vara att fördärva elever att mata dem med reda faktakunskaper. Då är det intressant att se ett program som istället får skolan att framstå som ett ställe där det bara är ren kunskap som ska förmedlas.

Nog ligger väl svaret någonstans mitt emellan. Medan en ren kunsapsmatning inte räcker för att ta sig fram i världen, kan inte heller ren metodik läras in utan att ha någon kontext. Problembaserat lärande och allt vad det heter är ju bra endast om det appliceras på den kunskap som eleverna behöver lära sig.

Zaremba pekar onekligen på stora brister i vår skola och illustrerar tydligt faran i en "pedagogisering" av forskningen som styrs av en likriktad ideologisk tanke. 

Om Sverige ska få en skola i världsklass och elever som går ut med de kunskaper och färdigheter som kan behövas finns det en hel del att göra. Här finns det nog anledning till rannsakning för alla möjliga, poltiker, professorer, skolverk, kommuner, lärare, pedagoger med flera. Men nog finns det även goda exempel som kan lyftas fram, det har också Zaremba visat. 

Kanske Kronérs efterträdare om sisådär en generation står där i tv:n på programmet och femteklassaren och de vuxna vet åtminstone lika mycket.

Vargen från två sidor

Det är inte bara i Sverige som vargdebatten rasar. I USA har nu Kongressen röstat igenom att ett djur tas bort från deras lista över utrotningshotade djur, nämligen gråvargen som finns främst i Idaho och Montana. Det är en del av den budgetuppgörelse som slöts sent förra veckan, där finansieringen av programmet för hanteringen av utrotningshotade djur finns med.

Det är tydligen första gången som ett djur tas bort från denna lista och djurskyddsivrare hävdar att särskilda intressen i dessa stater otillbörligt fått sin vilja igenom.

Man kan ju jämföra med de två sidor av vargdebatten som finns i Sverige, där vissa vill ha jakt och andra plantera in fler. Nog finns det intressen här med. Men fridlystlistning eller ej är nog fortfarand en öppen fråga i den debatten.

Om grisar och budgetkriser

Nu har också Portugal tvingats krypa till korset och be om stöd för att klara sin finansiella situation. Landets ekonomi har varit knackigt de senaste åren och det var väl mest en fråga om när det skulle ske, inte om.

Portugal gör då sällskap med de andra ekonomiska haveristerna i Europa, Grekland och Irland, som redan fått stödpaket från övriga EU-länder. Nu väntar alla med spänning om samma sak även ska hända med Spanien och Italien, som inte har helt stabila finanser de heller.

Majoriteten av de banker som inte klarade det stresstest som EU-kommissionen genomförde förra året för att se hur exponerade bankerna var fanns i Spanien. Nu har premiärminister Zapatera aviserat att han inte ställer upp i nästa val, vilket kanske skulle öka hans möjligheter att genomföra hårda men nödvändiga nedskärningar i de statliga utgifterna.

Europas sämst presterande ekonomier brukar kallas för PIGS, en akronym för Portugal, Irland (Italien), Grekland och Spanien. Begreppet har funnits sedan 2007 när världsekonomin började svaja. Inte särskilt snällt att kalla länderna för grisar, men samtidigt har föraningen slagit in rätt väl.

Nu har vi en gris (PIG), vi får se om det blir fler med Spanien eller någon anna hugad.

Cricket och fotboll i fredens tjänst

I slutet av mars träffades Indiens premiärminister Manmohan Singh och Pakistans dito Yusuf Raza Gilani. Det sker inte så ofta att ledarna för dessa två länder träffas. Men nu fick de anledning, det var nämligen dags för cricketmatch mellan de båda länderna, Indien vann. Ledarna höll samtal efter matchen (och under får man förmoda).

Sport och politiska toppmöten mellan grannar med ansträngt förhållande är inte helt ovanligt. 2008 deltog den turkiska presidenten Abdulla Gül en kvalmatch för fotbolls-VM i Armenien, första gången en turkisk president besökt landet. Besöket hjälpte något de pågående förhanlingarna om en gränsöppning mellan de två länderna som pågick då.

Även Nord- och Sydkorea hade långtgående planer på att tävla i ett gemensamt lag under sommar-OS i Beijing 2008. Där lyckades de två parterna dock inte komma överens och i slutändan tävlade de med var sitt nationellt lag. Kanske en fingervisning om hur långt dessa två länder har kvar innan en återförening. 

På samma sätt ger Indiens och Pakistans gemensamma sportande hopp om en framtida lösning mellan dessa länder.

USA, ICC, Libyen och Ghaddafi

Lyssnade i helgen på Hillary Clinton på NBC:s Meet the Press angående läget i Libyen. Hon och försvarsminister Robert Gates talade då om vilka val som Ghaddafi har. Det som stack ut var att Clinton nämnde den avskräckande effekten av att Ghaddafi nu riskerar att hamna inför Internationella brottmålsdomstolen.

Detta är intressant givet USA:s tidigare inställning till ICC som internationell domstol. Efter att president Clinton skrev under Romstadgan 2000 lämnade han den aldrig vidare till senaten för ratificering. Bush sade rakt ut att USA inte skulle gå med i domstolen, främst på grund av att amerikanska soldater som tjänstgör utomlands teoretiskt skulle kunna ställas inför rätta.

Nu har Obama-administrationen återupprättat förhållandet med domstolen i så motto att man samarbetar med den. Dock saknas fortfarande en ratificering.

Det är precis vid tillfällen som detta, när en statschef hotas att ställas inför rätta för brott mot mänskligheten, som domstolen visar på sin styrka. Och i detta fall gör det inget att Libyen inte skrivit under Romstadgan, FN:s säkerhetsråd såg till att enhälligt ge ICC i uppdrag att utreda händelserna i Libyen. Chefsåklagare Moreno-Ocampo håller som bäst på att öppna en utredning mot Khaddafi.

Vi får se om USA inom en inte alltför avlägsen framtid även tar steget och ratificerar Romstadgan och blir fullvärdig medlem av ICC.

Ett svenskt dilemma — om euron och ett "two track Europe"

Lissabonfördraget innehöll en bestämmelse som möjliggör att en eller flera EU-länder går samman i en särskild fråga utan att alla medelmmar behöver delta.

Sverige har varit drivande i att utnyttja denna möjlighet bland annat när det gäller EU-gemensamma patent. Nu kan man gå vidare med detta fördjupade samarbete efter att Europaparlamentet gav klartecken i mitten på februari.

Fördelarna med fördjupat samarbete är att frågor, som just ett EU-gemensamt patent, inte behöver fastna i långbänk när några länder motsätter sig eller inte vill vara med.

Men baksidan är om det fördjupade samarbetet kommer att handla om större frågor. Då talas det om ett "two track Europe", där en viss kärna länder drar ifrån övriga EU i allt tätare samarbete.

Ett exempel är eurosamarbetet, som visserligen är särskilt reglerat. Här har Sverige fått känna av att få sitta på bänken utanför mötesrummet när Euroländerna har sina sammanträden. Utanförskapet må låta oss njuta en stund i bistra ekonomiska tider i övriga Europa, men kostar helt klart i politiskt inflytande. 

Det är viktigt att Sverige bevakar sia intressen på detta område. Det framkom under vintern att Tyskland och Frankrike hade planer på att skapa ett fördjupat samarbete med övriga Euroländer om konkurrenskraft, en fråga som naturligtvis inte bara är av intresse för Euroländer. Bland annat har Polen, ett annat land som står utanför Euron, och dess premiärminister Donald Tusk reagerat kraftigt på dessa planer.

På EU-toppmötet här om dagen togs åter upp ett förslag på fördjupat ekonomiskt samarbete, där dock Sverige tillsammans med några andra länder (b.l a Tjeckien och Ungern) deklarerat att man inte kommer att delta i just nu. Här är knäckfrågan hur ingående detta fördjupade samarbete ska reglera landsinterna frågor såsom lönebildning.

Att vara med i Euron eller inte är helt klart inte enbart en fråga om ekonomiska överväganden, det handlar också om hur vi vill säkra Sveriges politiska inflytande i EU i framtiden.

Om opera och tyranner

Under helgen avnjöt jag operan Tosca på Kungliga Operan i Stockholm. Puccinis verk från 1900 är ett riktigt lidelsefullt och bestyckat med intrig, drama och mord. Den rör sig under tiden för det Napolitanska kungariket och strävan från flera revolutionärer för republik.

Operan handlar om sångerskan Floria Tosca och hennes älskare Cavaradossi. Påkomna av den svartsjuke och royalistiske polischefen Scarpia grips Cavaradossi och förs till Roms ökända fort Castel Sant'Angelo. Under Toscas vädjanden om frisläppande torteras Cavaradossi av Scarpias lakejer för att få honom att berätta var den republikanske revolutionären Angelottingömmer sig. Till slut ger Tosca med sig och lovar Scarpia en natt med henne i utbyte mot fri lejd för henne och Cavaradossi. Men just som Scarpia ska ta ut sin rätt dödas han av Toscas knivhugg.

Operan avslutas med att Cavaradossi ska avrättas, fast med lösa skott för syns skull, för att sedan fly med sin älskade Tosca. Men Scarpia har lurat Tosca och soldaterna använder skarpa skott. Cavaradossi faller död ner. När Tosca inser detta hoppar hon själv till sin död. Ett passande slut för en sann tragedi.

Jag kunde inte låta bli att dra paralleller mellan polischef Scarpia, fruktad av hela Rom, och nutida fruktade Khaddafi. Även han har skickligt försökt förhandla sig till omvärldens fördelar. Nu upplever även han knivseggen mot ryggen från koalitionen. Det återstår att se om Khaddafi ger omvärlden ett sista skratt genom att splittra Libyen och orsaka en utdragen konflikt i regionen.

Kollektivavtal - the Wisconsin way

Jag kan inte låta bli att kommentera den skärmyttsling som utspelat sig i delstaten Wisconsin den senaste månaden. Det var här jag växte upp på 80- och 90-talet och sällan har väl delstaten varit särskilt uppmärksammad (kanske mest känd för massmördaren Jefferey Dahmer och några olika tv-serier och nyligen för Green Bay Packers vinst i Super Bowl).

Men nu har Wisconsin gått och blivit en politiskt intressant spelare. I förra presidentvalet var delstaten ett så kallat swing state, som kunde gå antingen till republikaner eller demokrater vilket gjorde att staten besöktes flitigt av kandidaterna som försökte vinna Wisconsinbornas röst.

Nu har delstaten gått och valt en republikansk guvernör, Scott Walker. Han har satt igång ett program för att få delstatens ansträngda budget i balans. Walker ville därmed dra tillbaks den kollektivförhandlingsrätt som delstatsanställda fackföreningar har, i praktiken en sorts MBL-variant som finns i flera amerikanska delstater.

Upproret växte, delstatssenaten i Madison intogs av demonstranter och engagemanget blev uppmärksammat i hela världen. Kanske främst för att det är ett exempel på konfrontationen mellan republikaner och demokrater som väntar inför kommande presidentvalssäsong.

Nu lyckades guvernören få igenom sina förslag om att ta bort kollektiv förhandlingsrätt i Wisconsin. Detta är inte riktigt som den svenska arbetsmarknadsmodellen där partnerna gör upp, men det visar samtidigt på vad som kan hända i ett betydligt mer ekonomiskt ansträngt läge än vi för tillfället har här. Tydligen förbereder flera andra delstater att göra precis samma sak med den kollektiva förhandlingsrätten.

Så nu är Wisconsin känt lite mer, om det är positivt är väl mer tveksamt.

Ett steg mot färre fördomar på EU:s arbetsmarknad

I april i år släpps äntligen de sista restriktionerna för fri rörlighet av arbetskraft från de åtta östeuropeiska länder som blev medlemmar 2004, för Bulgarien och Rumänien som blev medlemmar 2007 kan dessa finnas några år till.

Jag minns debatten som fördes även i Sverige. Här övervägde den socialdemokratiska regeringen att införa krav på arbetstillstånd för arbetare från dessa länder. Ett skräckscenario målades upp där Sverige skulle översköljas av billig arbetskraft som sätter hela arbetsmarknaden ur spel.

Sådana farhågor har inte blivit verklighet för något land. För de länder som inte valde att ha några restriktioner har Kommissionen visat att de haft bättre ekonomisk utveckling, till viss del som följd av att de tillät fri rörlighet för arbetskraft från dessa länder.

Och scenariot med stora strömmar arbetskraft som flödar in i de gamla medlemsländerna stämmer inte alls. Statistik visar att i hela gamla EU (EU-10) kommer mindre än en procent av den arbetsföra befolkningen från de nya medlemsländerna, vilket säger en del om EU:s integrerade arbetsmarknad.

De två länder som har kvar restriktioner, Tyskland och Österrike, kommer alltså att tvingas ge upp dessa i april i år enligt de övergångsregler som finns för de nya medlemsländerna. 

Även om nu restriktionerna hävs finns det nog en hel del kvar att göra för att skapa en helt integrerad arbetsmarknad inom EU. Men att i alla fall låta samma regler gälla för alla EU-medborgare är en bra start.

Estland går till val på nätet

Jag följer med intresse Estland som idag söndag den 6:e mars håller sitt parlamentsval, bland annat över internet. Sedan den 24 februari kan man nämligen avlägga sin röst i parlamentsvalet på nätet. 

Estland var det första landet som antog legalt bindande röster avlagda på det sättet. Det görs genom att varje röstberättigade estländare har fått en e-legitimation tilldelad som används för att avlägga e-rösten.

Val på nätet är ett led i E-stlands strävan efter att anses som en teknologiskt uppkopplad nation. Det kan ju fortfarande betraktas som djärvt att våga satsa på bindande e-val, men det har ju samtidigt sina fördelar i form av mer tillgängliga val. 

Våra egna små vallappar som fylls i med bläckpenna känns helt plötsligt väldigt old school.

Nordlig och sydlig paradox

Det är på något sätt paradoxalt att det är Europas nordligatse och sydligaste länder som har att hantera de största flödena av flyktingar och andra asylsökande, men på helt olika sätt.

Ta Grekland, ett land som kämpar för att upprätthålla två av EU-samarbetets viktigaste hörnstenar, nämligen euron och schengen. Euron vacklar med stora konsekvenser inte bara för arbetslösa greker som tvingats till ett stålbad (och en anpassning av ska vi säga ändå rätt så förmånliga pensionsregler). Men på ett sätt än mer bekymrande är landets hantering av schengen och mer specifikt mottagandet av flyktingar och andra som söker uppehåll i Europa.

Greklands mottagningsenheter för flyktingar har av Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter bedömts falla under "tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling". Landet som historiskt varit ett utvandringsland har nu inget fungerande system för asylprövning.

Schengensystemets fria rörlighet leder naturligt till att flyktingar söker sig till de länder med sämst yttre gränsbevakning, ett området Grekland sannolikt leder just nu.

Händelserna i Nordafrika och Mellanöstern har nu lett till nya asylsökanden från dessa områden, något bland annat Italien fått känna av.

Europa måste stå med öppna armar för de personer som söker en fristad från verkligt förtryck och förföljelse. Det får inte bli ett ofrivilligt byråkratiskt fängelse där asylsökande skickas mellan olika länder i ovisshet. Här behövs förbättringar inte minst i Grekland, men även i länder på mer nordliga breddgrader...

Fördelar så in i Norden

Jag läser med intresse Nordiska rådets inlaga till Davos Economic Forum i början av februari. Här undersöks vad som gjort de nordiska länderna så framgångsrika.

I ena artikeln i skriften skriver Klas Eklund att de nordiska länderna varit så framgångsrika ekonomisk på grund av flera faktorer, bland annat ihållande tillväxt, politisk stabilitet, genomskinliga institutioner, teknisk anpassningsförmåga, flexibel arbetsmarknad, öppen ekonomi och hög utbildningsnivå. Inte dåligt!

Än mer intressant utforskar Henrik Berggren och Lars Trägårdh mer bakomliggande faktorer till de ekonomiska framgångarna. De frågar sig om det finns något i de nordiska samhällena som gör oss mer framgångsrika. De tar bland annat upp Marquis Childs klassiska förklaring från 30-talet om den nordiska medelvägen, ett samhälle med balans mellan altruistisk socialism och självisk kapitalism.

Men detta är en halvsanning som till stor del spelat ut sin betydelse. Senare i sin artikel visar Berggren och Trägårdh med hjälp av flera olika undersökningar något vi kanske redan kände till: den extrema individualism som styr relationer i vårt samhälle och mellan medborgaren och myndigheter.



De har med en intressant bild som visar just hur sekulära och individualistiska vi är i de nordiska länderna. Men trots denna individualism finns det en tillit i våra länder som sträcker sig långt förbi den närmsta familjen som kan utgöra en viktig grund för en framgångsrik ekonomi.

Visst är det något speciellt med norden...men det visste vi ju redan!

Bloggpost om vanlig post

Jag var på postmuseet i helgen och slogs av vilken förändring som skett vad gäller hur vi kommunicerar med varandra. Utvecklingen har ju inte gått någon förbi, men det blir så tydligt när man ser de gamla postbilarna och frimärken och stämplar.

Hur många skickar egentligen ett handskrivet personligt brev nu för tiden? Tydligen är andelen post som skickas och delas ut mellan privathushåll mycket liten i den totala mängden brev och paket som skickas. 

När man går där på musset och ser alla fina brev med sirligt skrivna adresser, vackra frimärken makulerade med sinnligt utformade poststämplar...skilling banco och Czeslav Slania tänker jag att nog är det lite kultur som sakteliga fasas ut och ersätts av lite tråkiga enhetliga e-postmeddelanden.

En sovjetliknelse på flera plan

Jag såg på Obamas State of the Union (eller den snärtiga förkortningen SOTU som man ser ibland) nu i slutet av januari, talet som enligt konstitutionen hålls inför båda kongressens kammare för att berätta om tillståndet i landet. Temat var "Winning the Future".

När det var dags att tala om innovation sa han att USA befinner sig i denna generationens "sputik moment". Det var en intressant parallell till 50-talets kapplöpning med Sovjetunionen för att ta sig ut i rymden. Men trots att tanken var att frammana behovet av utbildning och innovation för att USA ska lyckas döljer sig mer bakom. 

Det är ju nämligen så att USA just nu håller på att springas förbi av bland annat Kina som snart övertagit ställningen som världens största exportland. Detta har skett under en tid då USA genomgår sin värsta ekonomiska kris sedan 30-talet.

Förhoppningsvis får Obamas uppmaning önskad effekt, att USA reser sig och bestämmer sig för att möta utmaningen som Kina och andra kommande ekonomier utgör. Sannolikt är dock nog USA:s "unipolar moment" så sakteliga på väg att ta slut.

Nu påbörjas den åttonde miljarden

Årets första nummer av National Geographic tar upp det faktum att världens befolkning förväntas passera sju miljarder under 2011 (läs även mitt inlägg på nyårsafton).

Det tog 1 800 år för antalet människor på jorden att gå från 200 miljoner till en miljard. Det tog lite över tio år att gå från sex till sju miljarder. Trettio, fyrtio år sedan oroade man sig för att det skulle bli överbefolkning på jorden. Nu förväntar man sig att i takt med att alltfler länder utvecklas och får högre levnadsstandard och framförallt lägre barnadödlighet följer en utplanande befolkningskurva på det, där de som föds och de som dör jämnar ut varandra vilket håller den totala befolkningen relativt konstant.

Domedagsprofetior har gång på gång överbevisats. Sannolikt kan vi även nu förvänta oss att framtidens utveckling blir något annat än vad pessimisterna förväntat sig. Nu arbetar vi vidare mot en åttonde miljard...

Ett tåg kommer lastat

Samtidigt som SJ meddelar nya krafttag för att få ner tågförseningarna, bättre underhåll, bättre information och utrop och genom att ställa högre krav på Trafikverket och underleverantörer skrivs och pratas det en del om min bok i samma ämne. Det har gått några månader sedan boken kom ut och jag är mycket glad åt den rospons jag fått. Bland flera recensioner vill jag även lyfta fram två radioframträdanden som jag gjort, riktigt roligt med bland annat SR P4 Kristianstad som sände direkt från perrongen. Den som är intresserad av att lyssna in dessa kan fortfarande göra det några dagar till.

SR P4 Västmanland, 21 januari kl. 15.50 (välj filen med det tidsspannet)
Här fick jag en pratstund med eftermiddgasprogrammet om livet som pendlare och boken.

SR P4 Kristianstad, 31 januari kl. 8.35 (välj filen med det tidspannet)
P4 sände från resecentrum i Kristianstad och undrade om de vanligaste förseningarna man kan råka ut för.

Arbetarbladet Gävle omnämner boken som innehållandes "autentiskt tågspråk".

Till sist tycker Helsingborgs Dagblads recensent att SJ bör bjussa på ett pendlarkort. Sorry, den tiden är för tillfället över för mig!

Afrikanska glashus

Utevckngen i Afrika nu får mig att tänka på något Ugandas president Yoweri Museveni har sagt. Den 25 januari 1986 tog han makten som president i Uganda. Han kom till makten efter ledare som Idi Amin (som satt till 1979) och en militärkupp 1985. Efter sitt tillträde 1986 uttalar han följande om afrikanska ledare:

"The problem of Africa in general and Uganda in particular is not the people but leaders who want to overstay in power."

Efter 20 år vid makten förtydligar han sitt uttalande 1986:

"Longevity without democracy was what I meant ... if the people are renewing my mandate in a free election, then I wouldn't put it in that category. I was talking about dictatorship."

Vi får se hur det blir, för 18 februari 2011 är det dags igen för presidentval i Uganda. Om Museveni vinner även detta val kan han sitta tryggt i ytterligare fem år som president.

Vi har dock sett vad som kan hända med långlivade presidenter i Afrika som inte vill släppa makten. Naturligtvis ser vi alla vad som händer just nu i Egypten och Tunisien. Jag tänker också på Zimbabwe och Robert Mugabe och nyligen Côte d'Ivoire och den utröstade presidenten Gbagbo som vägrar lämna över makten. Frågan är om alla dessa länder kan få ordnade övergångar till verklig demokrati, eller om de kommer falla in i den typen av våldsamheter som just nu drabbar Egypten.

Reinfeldt kan fortfarande leverera

Jag skrev härom dagen om hur Fredrik Reinfeldt blivit omnämnd som en av flera unga europeiska högerledare "right young things" av tidningen The Economist. Jag nämnde också att ungt snabbt kan bli medelålders.

I dagarna har Reinfeldt tillsammans med några regeringskollegor deltagit i Davos World Economic Forum och talat om hur Sverige kunnat klara sig så bra i den ekonomiska krisen i världen.

Där visar han att han fortfarande har idéer för Sverige. Reinfeldt talar om vikten av fortsatta reformer samtidigt som man förvaltar sunda statsfinanser och håller ekonomin i god ordning.

Med den typen av framåtblickande tillförsikt finns det hopp om att det rätta unga fortsätter vägleda Sveriges största parti, förhoppningsvis även i andra frågor än rent ekonomiska.

Sveriges unga högerledare?

I The Economists The World in 2011 får Fredrik Reinfeldt dela plats med Storbritanniens premiärminister David Cameron, Tysklands försvarsminister Karl-Theodor zu Guttenberg och Lettlands statsminister Valdis Dombrovskis. De är alla "Right Young Things (RYTS)", det vill säga unga högerinriktade politiker som har kommit upp som en ny generation ledare i Europa.

Det finns något som förenar dem, nämligen att de är mer pragmatiska i sina svar till dagens problem, och drar sig inte för att bryta med tidigare konventioner inom sitt parti eller avvika från tidigare rådande partidogmer.

Om Reinfeldt framstår som ung i sin framtoning är en annan sak, men visst har han visat en förmåga att bryta med partiets gamla traditioner och språkbruk. Hur pragmatisk han kan vara får han nu tillfälle att visa sitt regerande i minoritetsställning. Nytt och ungt har en förmåga att snart bli medelålders...

Hariri - vem kommer att utpekas för mordet?

Det kan bli intressant att följa vem som kommer att åtalas av FN:s tribunal för mordet på Libanons ledare Rafik Hariri 2005. Domstolens åklagare väntas komma med ett åtal under tidig vår. Det finns en del som talar för att Syrien kommer att pekas ut.

Samtidigt har USA utsett en ambassadör som kommer att vara på plats i Syrien för första gången sedan 2005. Detta sannolikt för att kunna följa utvecklingen på plats och leverera nödvändiga budskap med större kraft beroende på hur situationen utvecklar sig under tribunalens arbete.

Förra veckan föll också regeringen i Beirut, med Rafik Hariris son Saad i spetsen. Anledningen var just att regeringen inte tagit avstånd från Libanontribunalen.

Återigen håller en region andan för vad en FN-domstol i Haag kommer med för åtal, visst finns det viss kraft i internationell rättsskipning.

Nu är det Latinamerikas tid

Samtidigt som Brasilien upplever den värsta naturkatastrofen i modern tid i landet påminns jag av vad Chiles president Sebastián Piñera, för övrigt den första högerpresidenten som valts i Chile sedan diktaturen upphörde, har skrivit om Latinamerika. Han påpekar att Latinamerika och Sydamerika egentligen har utmärkta möjligheter att ta sig ur fattigdom och utvecklas. 

Kontinenten har stora arealer av odlingsbar mark och många naturtillgångar. Alla talar spanska eller systerspråket portugisiska och har genomgående en stark delad kultur. Många av länderna frigjorde sig tidigt från kolonialmakternas grepp.

Ovanpå detta saknar kontinenten de uppslitande erfarenheter som världskrigen innebar för exempelvis Europa. Det finns inga direkta rasmotsättningar såsom de som manifesterar sig i Afrika eller religiösa konflikter som dem i Mellanöstern.

Med alla dessa förutsättningar spår Piñera en lysande framtid det kommande århundradet. Man kan inte annat än heja på den inställningen.

Net neutrality - likabehandling på nätet

Det talas en del kring begreppet net neutrality, eller likabehandling på internet om man så vill. Ett inte helt tydligt begrepp som i stort går ut på att olika tjänsteleverantörer ska behandlas lika på nätet.

Nyligen röstade USA:s federala kommunikationsmyndighet FCC igenom regler som säger att "unreasonable discrimination" inte får förekomma gentemot olika tjänsteleveratörer av dem som styr trafiken, de så kallade internet service providers (ISP).

Man kan tycka detta lite konstigt. Lika mycket som en leverantör kan erbjuda olika hastighet på bredbadet mot en kostnad, borde man även kunna styra hur snabbt olika tjänster levereras. Men skillnaden mellan USA och Europa är att där äger varje stor ISP sin egen infrastruktur medan i Europa måste alla leverantörer som vill erbjudas tillträde till infrastrukturen och sedan konkurera med priset till kund.

Nätet ska vara så fritt som möjligt, och för mycket finreglering av myndigheter riskerar att stjälpa snarare än förbättra villkoren för användarna.

BRIC-lunch i säkerhetsrådet - nya vid bordet 2011

Ett nytt år innebär också en delvis ny uppsättning länder i FN:s säkerhetsråd. Rådet består av femton länder, varav fem är de bekanta permanenta medlemmarna. De övriga tio platserna roterar, fem byts ut varje år för ett tvåårsmandat på rådet. 

2011 är det dags att rotera ut Mexiko, Österrike, Uganda, Turkiet och Japan. In kommer Tyskland, Sydafrika, Colombia, Portugal och Indien.

Därmed uppstår den intressanta situationen att rådet under det kommande året kommer att bestå av samtliga BRIC-länder, de länder som står för störst tillväxt i världen. Brasilien är redan med sedan tidigare (roterar ut årsskiftet 2011/2012), och Indien kommer alltså med för en tvåårsperiod 2011-2012. De andra två BRIC-länderna Kina och Ryssland är ju redan med som permanenta medlemmar.

Måhända är detta ett uttryck för den ökande politiska tyngden som stark tillväxt har gett dessa länder.

Vi står nog inför ett sådant skiftet i världen, där kommande ekonomiska stormakter som exempelvis Indien ställer krav på politiskt inflytande som motsvarar deras ekonomiska tyngd.

Vad detta kommer att innebära i form av resolutioner från rådet får vi se, men det är i alla fall ett steg på vägen mot ett mer representativt säkerhetsråd, även om det bara är tillfälligt.

Trots tappra försök till reform av rådet, bland annat av Kofi Annan under hans tid som generalsekreterare lär vi nog få vänta på verklig förändring av medlemskapsstrukturen i världspolitikens mesta beslutsforum.

Om START-avtal och filibuster

Inför omröstning av det nyförhandlade START-avtalet mellan USA och Ryssland i den amerkanska senaten läste jag att senatorer från den republikanska oppositionen hotade med så kallade filibustering för att inte rösta igenom avtalet, som Obama personligen förhandlade fram med Rysslands president Medvedev.

Tydligen hade alla nu levande tidigare republikanska utrikesministrar ställt sig bakom avtalet, men trots det satte republikabska senatorer käppar i hjulen. Nu gick det hela vägen ändå och avtalet röstades igenom.

Fenomenet filibustering är rätt intressant. Det innebär i princip att en omröstning kan hindras genom att senatorerna talar så länge det är fysiskt möjligt. För att bryta ett inlägg krävs enligt senatens regler nämligen tvåtredjedelars majoritet. Flera medborgarrättslagar hindrades länge att röstas igenom på 60-talet av senatorer som stod och läste från konstitutionen eller något annat dokument dag efter dag.

Jag bävar för den dag en debatt i Sveriges riksdag består av att oppositionen står och läser ur statens offentliga utredningar timme ut och timme in...

Gott nytt sifferår - 2011

2011 är i antågande och alla krönikor skriver om året som varit och året som kommer. Själv ser jag fram emot november då man får skriva 111111 som datum, enda gången i vår kalender på så där en tusen år som det är möjligt med ett datum med bara ettor! Minns känslan att skriva år 00 första gången tio år sedan, med millenniumhysteri och allt, men detta slår allt vad gäller nummersymmetri mm.

Är man inne i detta med nummermystik kan man undra varför en mängd händelser hänger ihop med siffran 11. Elfte timmen på den elfte dagen i den elfte månaden lades vapnen ner i första världskriget 1918. Och vad gäller tragiska händelser, vad sägs om 11:e september, 11:e mars (Madridbomberna 2004) och vårt eget 11:e december alldeles nyss.

Men största siffran 2011 blir väl ändå sju, som i miljarder, vilket jordens befolkning väntas uppgå till under året som kommer.

Vilka siffror det än blir under 2011 önskar jag alla ett gott nytt år!

Lagen är avskaffad, nu dags för följderna

Det var ett stort steg framåt när Obama avskaffade lagen som förbjöd öppet homosexuella att tjänstgöra i militären. Nu kommer följderna av de åren som lagstiftningen gällde. Ett stort antal aktiva militärer fick sluta just på grund av att deras läggning blev känd.

Nu kommer ett antal juridiska prövningar av effekterna av dessa uteslutningar. Som att man enbart fick halva avgångsvederlaget eller fick betala igen studiekostnaderna som militären annars slkulle ha stått för om man tvingades sluta för att man var homosexuell. Nu undrar även homosexuella tjänstgörande militärer som gifter sig om militärens familjeförmåner kommer att gälla.

Nu när lagen är avskaffad är det viktigt att även gottgöra dess negativa effekter.