Dag för dag kan vi läsa om den växande katastrofen. Dag för dag kan vi se världsledares icke-agerande. Dag för dag fördrivs, mördas, våldtas och terroriseras befolkningen i Darfurprovinsen i nordvästra Sudan.
Många månader sedan började alarmerande rapporter om fördrivningen av minoriteten i detta område nå omvärlden. Omständigheterna var skrämmande likt de som utspelade sig i Rwanda 1994 och Bosnien i början av 1990-talet. Ännu en gång användes våldtäkt som ett medvetet vapen i Khartoumregimens strategi att tillsammans med janjawidmilisen utrota folket i Darfur. Regelrätt mördande och fördrivning sker dagligen, och det är svårt att inte ta ordet folkmord, förintetgörande av en hel folkgrupp, i sin mun.
Men fortfarande finns ingen respons värd namnet från världens ledare, inte heller här i Sverige. En debatt har pågått rörande huruvida statsministern skall använda folkmord som etikett på det som händer i Sudan, och därmed förplikta Sverige att ingripa enligt folkmordskonventionen. Men debatten borde inte handla om ett sådant intellektuellt rävspel.
Vid alla mått är händelserna i Darfur en mänsklig katastrof, där hundratusentals flyktingar flyr för sina liv. Bara den insikten borde räcka för att Sverige skulle agera. Sverige kan skicka genom FN:s försorg soldater till området för att få stopp på mördandet och fördrivningen, precis som Sverige gjort i Liberia och Kongo-Kinshasa.
Men för detta krävs att Sverige höjer rösten i FN och arbetar för att den enkla styrkan på trehundra soldater från Afrikanska Unionen som nu skall hålla fred i en region lika stor som Frankrike förstärks med en rejäl fredsbevarande insats från flera länder. Det är vår skyldighet som civiliserat land att, när vi har möjlighet, hjälpa ute i världen. När våra egna gränser inte längre är hotade bör vi använda resurserna i vår försvarsmakt till att skapa en omvärld som är säker för fler människor. Då kan vi stoppa folkmordet i Darfur, och undvika ännu en svart fläck i mänsklighetens historia.
