Sverige är ett av de få länder i världen som uppnår FN:s rekommendation att ägna minst 0,7 procent av bruttonationalinkomsten åt bistånd, med Sveriges hela procent är vi bäst i klassen. Men hur effektivt är ett mål i hur mycket man ska spendera istället för ett mål i vad som ska uppnås?
Men hur effektivt är ett mål i hur mycket man ska spendera istället för ett mål i vad som ska uppnås?Nyligen kom Riksrevisionen med svidande kritik mot Sidas implementering av svenskt bistånd. Riksrevisorerna menade att biståndspengar har betalats ut kontant i länder som har hög grad av korruption, att Sida har stora brister i internkontrollen över biståndsprojekt samt att flera av de granskade projekten visar på oegentligheter och fel. Det är alla tecken på ett bistånd som är inriktad på att bränna pengar, inte uppnå resultat.
Det är inte ens säkert att bistånd i form av reda pengar är det bästa sättet att hjälpa världens fattiga och underutvecklade länder. Många gånger finns det institutionella problem i länderna som hindrar en effektiv användning av biståndet, andra gånger läggs pengarna helt sonika i de styrandes egna fickor.
Ett spännande område som håller på att växa fram är bistånd i form av know-how, där Sverige lär ut saker vi är bra på till utvecklingsländer. På det sättet får de verktyg att själva tackla sina problem.
Inte sällan är det dock västs handelstullar som är det största hindret för underutvecklade länder och dess invånare att resa sig ur fattigdomen. Inget skulle göra så mycket för världens fattiga som just lyftandet av handelshinder och slopande av subventioner till inhemsk produktion.
Vad som är klart är att svensk biståndspolitik måste omvärdera målet att spendera och istället införa ett mål att uppnå. Sann kvalitet kan inte alltid mätas i pengar.Vad som är klart är att svensk biståndspolitik måste omvärdera målet att spendera och istället införa ett mål att uppnå. Sann kvalitet kan inte alltid mätas i pengar. Det hoppas jag biståndsminister Gunilla Carlsson också vet.
