En av slutsatserna för svenskt vidkommande från det nyligen avslutade Nato-toppmötet (och inte minst WikiLeaks-dokument) verkar vara att vi inte behöver gå med i alliansen då vi redan är så pass integrerade i Natos verksamhet, inte minst i Afghanistan. Tydligt är att det mesta av vår krigshårdvara numera är anpassad att gå ihop med Nato-styrkorna. Något annat skulle utesluta svenskt militärt deltagande såväl inom EU som PFP och Isaf-styrkan. Jag tänker på hur kravspecifikationerna i svenska försvarsmaterielupphandlingar kräver Natos Stanag-standard.
Tidigare var ju svensk policy att all krigsmateriel i princip skulle vara egenutvecklad för att inte äventyra vår alliansfrihet. Och visst lyckades vi utveckla vapensystem, fordon och jaktplan av utmärkt kvalitet. Sakta har dock principen om egenutvecklat materiel luckrats upp. Kvar finns en kompetent svensk försvarsindustri som detta till trots fortfarande ibland får riktade beställningar på försvarsmateriel utan konkurrens.
Den nyligen avslutade upphandlingen av pansarfordon är ett tecken i tiden på alltmer konkurrensupphandlat försvarsmateriel. I en riktig offentlig upphandling med offerter från flera olika företag valdes till slut en finsk leverantör framför ett etablerat svenskt försvarsindustriföretag. Beslutet stod sig även efter överklagande.
Nu läser jag i Fokus att försvaret kommer äska om åtskilliga miljarder för att utveckla ytterligare Jas-plan till det svenska flygvapnet. Den svenska försvarsindustrin verkar trots allt kunna fortsätta ett tag till. Förhoppningsvis kan den hjälpas att alltmer kunna stå på egna ben i konkurrens med andra, vi trots allt väldigt bra stridsflygplan.
