Mänskliga rättigheter i Kina

Tillsammans med Nordkorea och Kuba är Kina en av världens kommunistiska diktaturer. Landet är också en av världens snabbast växande ekonomier. 2008 sållar det sig till den skara länder som har varit värd för de olympiska spelen. Då samlas världens idrottare i Beijing för att tävla i sportmannamässig anda.

Men en aktör som inte spelar enligt regelboken är Kina självt. Gång på gång bryter Kina mot de mänskliga rättigheterna.

Regimen censurerar dagligen vad som sägs i landet. Internet är begränsat och censurerat. Opposition är förbjudet. Rättssäkerheten vid rättegångar där dödsstraff utdöms är bristfällig och tortyr förekommer i vissa fall av ”rehabilitering”.

Inför upptakten till OS har regimen också börjat tvångsförflytta människor från sina hem för att göra plats för OS-byggen, utan ersättning. Inga utomstående observatörer tillåts för att tillse att Kina inte bryter mot de mänskliga rättigheterna och utländska journalister hindras i sitt arbete.

Genom att förlägga ett sådant evenemang som de olympiska spelen i ett land som så flagrant bryter mot de universella värdena om mänskliga rättigheter ger man landet en legitimitet som det inte förtjänar. De olympiska spelen har alltid haft en enorm politisk sprängkraft som går utöver de sportsliga prestationerna. Se hur Nord- och Sydkorea idag tävlar i ett gemensamt lag eller hur USA och 62 andra länder bojkottade OS i Moskva 1980 för att protestera mot Sovjets inva-sion av Afghanistan.

För att inte undervärdera de värden som den olympiska andan och som Sverige som rättsstat står för bör Sverige vara tydlig i sin kritik av Kinas agerande rörande mänskligheter. Kina bör också tillåta internationella mänskliga rättighetsgrupper övervaka Kina i synnerhet inför och under de olympiska spelen.

Medan våra idrottare strävar för att springa snabbare, nå högre och bli starkare som det olympiska mottot uttalar är det inte för mycket begärt av Kina att bli mer lyhört och mindre förtyckande.

FN:s råd för mänskliga rättigheter

Den 3 april 2006 bildades FN:s råd för mänskliga rättigheter. Under Jan Eliassons ordförandeklubba beslutade FN:s generalförsamling att ersätta den tidigare kommissionen som bestod av flera av världens mest notoriska förbrytare av mänskliga rättigheter. Trots höga förhoppningar och en bredare uppsättning av medlemsländer har rådet idag långt ifrån uppfyllt de uppställda förväntningarna.

Rådet har bland annat som uppgift att utföra universell periodisk uppföljning av samtliga 192 medlemsstaters uppfyllande av sina förpliktelser vad gäller mänskliga rättigheter.

Rådet har hittills endast kritiserat ett enda land för förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna – Israel har kritiserats nio gånger.

Det är just den universella periodiska uppföljningen av länders uppfyllande av sina förpliktelser, som alltså skall omfatta alla medlemsländer, som skiljer rådet från sin företrädare kommissionen, och det är här man misslyckats.

Sverige är inte medlem av rådet. Dock som medlem av FN och EU bör Sverige genom sina grannländer, såsom exempelvis Tyskland och Finland som är med-lemmar, uppmana till att rådet uppfyller sina viktiga förpliktelser och får på plats en mekanism för den periodiska uppföljningen. Detta ligger också i linje med vad moderaterna anser om att där så behövs vara kritisk mot FN när FN inte klarar sina uppgifter.

Svenskt bistånd i framtiden

Sverige är ett av de få länder i världen som uppnår FN:s rekommendation att ägna minst 0,7 procent av bruttonationalinkomsten åt bistånd, med Sveriges hela procent är vi bäst i klassen. Men hur effektivt är ett mål i hur mycket man ska spendera istället för ett mål i vad som ska uppnås?

Men hur effektivt är ett mål i hur mycket man ska spendera istället för ett mål i vad som ska uppnås?

Nyligen kom Riksrevisionen med svidande kritik mot Sidas implementering av svenskt bistånd. Riksrevisorerna menade att biståndspengar har betalats ut kontant i länder som har hög grad av korruption, att Sida har stora brister i internkontrollen över biståndsprojekt samt att flera av de granskade projekten visar på oegentligheter och fel. Det är alla tecken på ett bistånd som är inriktad på att bränna pengar, inte uppnå resultat.

Det är inte ens säkert att bistånd i form av reda pengar är det bästa sättet att hjälpa världens fattiga och underutvecklade länder. Många gånger finns det institutionella problem i länderna som hindrar en effektiv användning av biståndet, andra gånger läggs pengarna helt sonika i de styrandes egna fickor.

Ett spännande område som håller på att växa fram är bistånd i form av know-how, där Sverige lär ut saker vi är bra på till utvecklingsländer. På det sättet får de verktyg att själva tackla sina problem.

Inte sällan är det dock västs handelstullar som är det största hindret för underutvecklade länder och dess invånare att resa sig ur fattigdomen. Inget skulle göra så mycket för världens fattiga som just lyftandet av handelshinder och slopande av subventioner till inhemsk produktion.

Vad som är klart är att svensk biståndspolitik måste omvärdera målet att spendera och istället införa ett mål att uppnå. Sann kvalitet kan inte alltid mätas i pengar.

Vad som är klart är att svensk biståndspolitik måste omvärdera målet att spendera och istället införa ett mål att uppnå. Sann kvalitet kan inte alltid mätas i pengar. Det hoppas jag biståndsminister Gunilla Carlsson också vet.