2 mars 2011

Nordlig och sydlig paradox

Det är på något sätt paradoxalt att det är Europas nordligatse och sydligaste länder som har att hantera de största flödena av flyktingar och andra asylsökande, men på helt olika sätt.

Ta Grekland, ett land som kämpar för att upprätthålla två av EU-samarbetets viktigaste hörnstenar, nämligen euron och schengen. Euron vacklar med stora konsekvenser inte bara för arbetslösa greker som tvingats till ett stålbad (och en anpassning av ska vi säga ändå rätt så förmånliga pensionsregler). Men på ett sätt än mer bekymrande är landets hantering av schengen och mer specifikt mottagandet av flyktingar och andra som söker uppehåll i Europa.

Greklands mottagningsenheter för flyktingar har av Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter bedömts falla under "tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling". Landet som historiskt varit ett utvandringsland har nu inget fungerande system för asylprövning.

Schengensystemets fria rörlighet leder naturligt till att flyktingar söker sig till de länder med sämst yttre gränsbevakning, ett området Grekland sannolikt leder just nu.

Händelserna i Nordafrika och Mellanöstern har nu lett till nya asylsökanden från dessa områden, något bland annat Italien fått känna av.

Europa måste stå med öppna armar för de personer som söker en fristad från verkligt förtryck och förföljelse. Det får inte bli ett ofrivilligt byråkratiskt fängelse där asylsökande skickas mellan olika länder i ovisshet. Här behövs förbättringar inte minst i Grekland, men även i länder på mer nordliga breddgrader...